Carl Eos: Jomshof skriver den förbjudna boken om islam

Richard Jomshof har skrivit den bok som det svenska samtalsklimatet i åratal har omöjliggjort. Kafir (AB Asp & Lycke, 2026) är inte ännu en polemisk pamflett, utan en systematisk genomgång av islams grunder – från Muhammeds liv och de tidiga kalifaten till jihad, sharia, det muslimska slaveriet, terrorismen och den religiöst motiverade intoleransen.

Titeln är vald med omsorg. Kafir är det arabiska ordet för den icke-troende, den otrogne, den som står utanför den enda sanna gemenskapen.

Boken inleds med en ideologisk positionering. Jomshof skriver som socialkonservativ, inte som liberal. Han försvarar upplysningens friheter, reformationens åtskillnad mellan andligt och världsligt samt den protestantiska individualismen. Däremot utgår han inte från att dessa värden är universella eller självklart förenliga med varje religion.

Islam är, menar han, inte främst en privat trosuppfattning. Det är ett heltäckande system som gör anspråk på såväl den enskildes liv som samhällets ordning. I detta sammanhang blir åtskillnaden mellan religion och ideologi en falsk dikotomi.

Jämförelsen mellan Jesus och Muhammed utgör bokens retoriska och moraliska centrum. På den ena sidan står Bergspredikans budskap om att älska sina fiender och vända den andra kinden till. På den andra står sura 8, vers 60, och Muhammeds gärningar med plundringståg, avrättningar, fördrivningar och massakern på en judisk stam i Medina, liksom barnäktenskapet med Aisha, slaveriet och den politiska makt som aldrig skildes från den religiösa.

Jomshof låter källorna tala. Koranen i Mohammed Knut Bernströms översättning, de klassiska hadithsamlingarna och de tidiga sira-biografierna. Den ena gestalten framträder som fredsfurste, den andra som krigsherre och statsbyggare. Att ställa dem bredvid varandra är inte hat. Det är intellektuell hederlighet.

Bokens främsta styrka ligger i det långvariga och tålmodiga arbete som föregått den. Jomshof har under många år läst biografierna, haditherna och den omfattande sekundärlitteraturen. Han gör inte anspråk på att vara orientalist, men han gör något annat. Han vägrar låta den västerländska föreställningen om en historiskt tolerant, färgblind och upplyst islam stå oemotsagd.

Bernard Lewis formulering om ”the myth of Islamic racial innocence” som en västerländsk skapelse används träffsäkert. Detsamma gäller Jomshofs uppgörelse med det problematiska begreppet ”islamofobi”, som i praktiken ofta fungerar som en sköld mot legitim kritik.

Boken är omfattande, drygt 360 sidor lång. Här finns upprepningar och den polemiska tonen är stundtals hård. Men det är också avsikten. Jomshof skriver inte för den akademiska salongen. Han skriver för det svenska folk som under decennier har sett sitt land förändras i grunden utan att ha tillåtits diskutera orsakerna öppet.

När han i den avslutande diskussionen beskriver islam som ett existentiellt hot och förespråkar stoppad muslimsk invandring, stängning av extremistmoskéer och krav på lojalitetsförklaringar, gör han det utan omskrivningar. Detta är en politisk stridsskrift, inte en teologisk traktat.

Kritiken kommer att vara förutsägbar. Boken kommer att kallas islamofobisk, essentialistisk och farlig. Det kommer att hävdas att den ”drar alla över en kam”, trots att Jomshof uttryckligen skiljer mellan muslimer som individer och islam som religiöst och politiskt system.

Kritikerna kommer sannolikt också att bortse från att han stödjer sig på samma källor som den klassiska islamiska traditionen själv betraktar som normerande. Mönstret är välbekant. När uppgifterna om Muhammed, jihad och dhimmi-systemet blir alltför obekväma flyttas fokus från sakfrågorna till avsändarens påstådda moral.

Kafir är en bok som behövs. Den är ett bidrag till den debatt som Sverige i åratal har försökt undvika. Vad säger islam faktiskt om icke-muslimer, kvinnor, våld och politisk makt?

Boken är också ett försvarstal för den civilisation som, trots alla sina brister, har skapat några av historiens mest öppna, jämställda och fria samhällen. Att Jimmie Åkesson och hans förlag ger ut den är logiskt. Att den utkommer just nu – mitt under en pågående demografisk och kulturell omvälvning och bara veckor före ett val – är knappast någon tillfällighet.

Läs den. Inte för att bli upprörd, utan för att förstå vad som står på spel.