Erik Hagström: S vill dölja att de fortsatt vill ge våldtäktsmän straffrabatt

Dagens riksdagsomröstning om slopandet av den så kallade mängdrabatten är ett tydligt exempel på Socialdemokraternas fulspel och försök att grumla vattnet för väljarnas möjligheter att göra ett välinformerat val i det stundande riksdagsvalet. Folkviljan ska inte tillåtas lägga krokben för S makthunger.

Tidösamarbetet har levererat på många områden, inte minst vad gäller brottsbekämpningen. Nu är Sverige inte längre förpestat av det perversa synsättet att gärningsmannens intressen ska väga tungt i förhållande till brottsoffrets. Nu är det inte längre lika givet att snicksnack om strukturer eller retorik om "vad är det för trauma gärningsmannen bär med sig?" kan vinna stöd.

För nu, äntligen, får Sverige en straffrätt som är mer proportionerlig samt har fokus på upprättelse och samhällsskydd.

Motståndet har varit stort. Advokatsamfundet, Lagrådet och de rödgröna partierna – inbegripet Socialdemokraterna i många fall. Justitieminister Gunnar Strömmer (M) förtjänar en eloge och förnyat förtroende. Han har inte gett vika. Men han har genomgående både tålmodigt och metodiskt argumenterat för Tidöpartiernas reformer.

Det finns garanterat många S-väljare som gärna ser att han tillåts fortsätta i sin nuvarande roll. Morgan Johansson saknar de inte. Och det är en anledning till att Socialdemokraterna försöker grumla sikten för väljarna.

Tillsammans med övriga rödgröna partier röstade S i dag nej till mandatperiodens största straffrättsreform. Därmed nej till att slopa mängdrabatten. Socialdemokraterna föredrar dagens ordning med att tre våldtäkter, på grund av mängdrabatten, som ger ett samlat straff på fem år, trots att straffvärdet skulle vara omkring nio år om varje brott bedömdes fullt ut var för sig. 

Socialdemokraterna har nu också sagt nej till att de så kallade billighetsskälen i mångt och mycket tas bort. Det vill säga det befängda att domstolarna ska ta hänsyn till huruvida gärningsmannen drabbats negativt, till exempel dragit på sig kroppskador när brottet begicks.

Med dagens nejröst motsatte sig S även att domstolarna i större utsträckning än tidigare ska använda hela straffskalan. 

I elfte timmen och bara veckor innan valet den 13 september insåg Socialdemokraterna emellertid att partiets nej till Tidös straffskärpningar skulle kunna skada partiet.

Därav den servettskiss S nu hänvisar till som en alternativ lösning, men den säger bara att mängdrabatten bör avskaffas för vissa brott. Varför vill Socialdemokraterna att exempelvis äldrebedrägerier, barnpornografibrott och sprängningar fortsatt ska omfattas av mängdrabatten?

Dessutom skulle det ta avsevärt längre tid att få på plats Socialdemokraternas förslag än det Tidöförslag som en majoritet i riksdagen nu har klubbat.

Argumentationen ändras och anpassas beroende på vem det är som lyssnar. Socialdemokraterna är mästare på det. De etablerade mediernas bristfälliga granskning av partiet hjälper förvisso till med att kratta manegen.

Först menade Socialdemokraterna att straffskärpningarna skulle kosta statsbudgeten för mycket, särskilt i relation till annat. Och det är klart att det kan bli svårt att få ihop ökade kostnader för Kriminalvården med en ökad biståndsbudget, höjda bidrag och fler Northvoltliknande satsningar. Politik handlar som bekant om prioriteringar.

Dessutom är Socialdemokraternas argumentation om att Tidös straffskärpningar inte skulle gå att genomföra lögn. Att det inte finns något ikraftträdandedatum för reformen är även det något partiet försöker använda som en krok att hänga upp sin kritik på. Trots att det är tydligt att Tidöpartierna kommer genomföra straffrättsreformen nästa mandatperiod, om de vinner valet i september.

Däremot talar allt för att det inte blir någon slopad mängdrabatt och inget av de andra straffskärpningarna som en majoritet i riksdagen ställde sig bakom i dag om den rödgröna sidan vinner valet. Men det vill Magdalena Andersson inte att väljarna ska förstå.

Det var länge sedan Sveriges socialdemokratiska arbetareparti var ett idéparti. Makten är drivkraften. Både Vänsterpartiet och Miljöpartiet sätter dock sina idéer och värderingar i främsta rummet. Därför kommer deras partiledningar inte kompromissa bort för dem viktig sakpolitik, men det kommer Socialdemokraterna göra. Vi har sett det ske många gånger tidigare.

Dimridåerna Socialdemokraterna slänger ut syftar till att dölja sådant. Men det finns tydliga ledtrådar om hur politiken med ett rödgrönt styre skulle se ut. Så här formulerar exempelvis Miljöpartiet sitt motstånd mot längre straff för bland annat våldtäktsmän:

“Vi kan inte betrakta regeringens förslag som något annat än straffpopulism.”

Miljöpartiet ser uppenbarligen inte den våldtagna kvinnan. Hennes intressen väger lätt. MP fortsätter med att beskriva straffskärpningarna med att de “riskerar att innebära stora konsekvenser för såväl enskilda som samhället i stort”. Som ett eko från Dan Eliassons (S) retorik om att vi bör sympatisera med brottslingarna vars "trauman" bör utgöra förmildrande omständighet i domstolarnas straffmätningen.

Ett råd till alla väljare är därför att lyssna mindre på vad partierna säger sig stå för. Titta i stället på vad de faktiskt gör. Och i dag röstade Socialdemokraterna nej till att straffrätten blir mer proportionerlig och sätter brottsoffrets intressen i centrum.

Magdalena Anderssons försök att blanda bort korten handlar inte om att hon inte vet vad hon vill. Men hon vill bara inte att väljarna ska få veta vad hon vill. Det vill säga att hon och hennes parti inte vill skärpa straffen ens för de riktigt vidriga brotten. 

Erik Hagström