Insändare: Det är inget nederlag att inte vara svensk

Jag föddes inte i Sverige, har aldrig åkt skidor, och min familj tillbringade inte somrarna på landet eller uppe i fjällen. Vi växte inte upp med fläsk, potatis, sill och köttbullar med lingonsylt, utan med lammgryta, ris och yoghurt.

Vi åt inte ens vid ett matbord. Maten stod på en duk på golvet. Mitt modersmål är persiska, och nästan alla i min familj har tummen mitt i handen. Jag är undantaget, eftersom jag utbildade mig till byggarbetare; ingen annan hemma skulle kunna bygga eller renovera ett hus. Vi bär inte på den svenska hantverkstraditionen.

Typiskt svenskt, eller hur?

Ändå ser mina vänner mig som en självklar del av gemenskapen. När vi retas med varandra gör jag narr av deras svenskhet, och de av min persiskhet. Ingen tar illa upp. Så är det i vårat gäng. Det funkar just för att vi är öppna med att vi kommer från olika håll. Den uppriktigheten saknas i den oändliga debatten om svenskhet.

Nyligen hade artisten Thomas Stenström en konsert på Almedalen i protest mot Jimmie Åkesson och menade att Åkesson förmodligen tycker att hans Beirutfödde kompis inte är lika mycket svensk som han själv. Vad Åkesson egentligen anser om enskilda invandrare tänker jag låta vara osagt. Rena antaganden om hans syn på den ena eller andra individen är ointressanta. Men själva formuleringen säger något om debattnivån.

De som hävdar att alla som kommit till Sverige är "lika mycket svenskar" menar kanske väl. Det de försöker säga är att man hör till, att man är en del av gemenskapen. Fint. Men man kan ingå i en svensk gemenskap utan att låtsas att vi alla bär på exakt samma kulturella referenser. Stenströms kompis kan vara en lika självklar del av samhället som vem som helst, och ändå inte vara svensk på samma sätt som en etnisk svensk. Det ena utesluter inte det andra.

Och här är frågan som sällan ställs: varför är det så viktigt för vissa att fastslå att jag är lika mycket svensk? Det förutsätter ju att alternativet, att inte vara det, vore något sämre. Då är det de självutnämnda antirasisterna som rangordnar, inte jag. Min bakgrund gör mig varken förmer eller sämre än någon annan.

Här kan debatten bli förvirrande, eftersom vi saknar skilda ord för svenskt medborgarskap, svensk etnicitet och kulturellt svenskhet. Ett adoptivbarn är svenskt både i medborgarskap och kulturellt, men inte av svensk börd. "Kulturellt svensk" är för övrigt ett vagt och subjektivt begrepp, men ändå kan man konstatera att jag, som invandrare med en helt annan kulturell bakgrund, faktiskt inte är lika svensk i den meningen. Det är inget nederlag att säga som det är.

I grunden är det samma problem som i transdebatten, när aktivister krävde att alla skulle upprepa att "transkvinnor är kvinnor". Somliga begär att vi ska spela med i en sorts teater, för att vara snälla. Men transkvinnor är transkvinnor, och invandrare är invandrare. Det gör ingen mindre värd – det är bara så saker är. Jag är stolt över att för alltid vara persisk-svensk, svenskiranier, eller vad man nu vill kalla det. Bara inte svensk på samma sätt som någon med svenska anor. Gott så.

Det märkliga är att de två ytterligheterna i frågan begår samma misstag, fast spegelvänt. Den ena gör svenskheten till en stängd grind dit bara de med svenskt blod släpps in. Den andra upplöser varje skillnad och förklarar att alla är precis lika svenska i samma stund de satte sin fot här. Båda vägrar se att ordet rymmer flera saker på en gång.

Grind-varianten finns, det ska sägas. Men det är inte den jag stöter på i vardagen, och inte den som sätter tonen på kultursidorna. Det gör den andra, och vi såg den ta över under fotbolls-VM.

När Yasin Ayari gjorde mål i Sveriges premiär och föll ned i bön på planen dröjde det inte länge förrän kommentatorerna förvandlade hans framgång till ett slagträ mot Jimmie Åkesson. Joel Halldorf proklamerade i Expressen en "blågul islam" och ställde den retoriska frågan om Ayari är tillräckligt svensk för Åkesson, och plötsligt skulle en målskytt bevisa en politisk poäng. Åkesson själv konstaterade att han gläds när Sverige vinner. Det säger en del om vem som egentligen ville göra en enskild spelares bakgrund till en huvudfråga.

Behovet av att förklara alla för precis lika svenska är ingen ny reflex. Det var Fredrik Reinfeldt som hävdade att det ursvenska egentligen bara är barbari, och Mona Sahlin som tyckte att svenskar mest hade midsommar och annat “töntigt” att hålla i. När man först viftar bort det svenska som ingenting särskilt blir nästa steg enkelt: då kan ju vem som helst kallas lika svensk. Debatten tar aldrig slut, för man vill inte kännas vid att "svensk" betyder flera olika saker samtidigt.

Jag har inget behov av att vara lika svensk som en etnisk svensk, och jag känner mig inte mindre värd för det. Det jag vänder mig mot är kravet på teater: att jag och andra ska låtsas att jag är lika svensk för att jag ska räknas. Att höra till kräver ingen sådan föreställning. Min plats i gemenskapen hänger inte på hur svensk jag är, och det visste jag och mina vänner långt innan någon opinionsbildare försökte övertyga oss om motsatsen.

Mosa Mazroui