Henrik Schildt: Handling, inte tankar, skyddar ett samhälle

Den tredje advent sköt två män ihjäl 15 personer och skadade många fler när de öppnade eld mot ett judiskt firande av högtiden Chanukka på en strand i Sydney. Gärningsmännen var far och son med pakistanska rötter. Lokal polis uppger att man hittat IS-flaggor i deras bil. Attentatet, som utreds som terrorbrott, är det dödligaste i landet på tre decennier och det värsta mot judar sedan 7 oktober 2023. Mina tankar går till de drabbade, men det är inte med tankar man bygger eller skyddar ett samhälle.

På sociala medier och i svenska nyhetskanaler turas politiker om att uttrycka fördömanden och chock. Så har det låtit varje gång islamistiska terrorattentat ägt rum på västerländsk mark sedan terrorattacken den 11 september 2001. Konkreta åtgärder har förvisso vidtagits – i dag kan vi inte gå på Drottninggatan eller besöka en julmarknad utan att betongbarriärerna påminner oss om hotet från islamistisk terrorism.

Samtidigt som stödet växer för politiska krafter som på allvar vill göra upp med terrorism, finns det en stor grupp politiker som manar till lugn. Alla muslimer är inte terrorister, brukar det låta. Det stämmer, men det är ett påstående som inte förhindrar attentat. I över två år nu har svenska städer plågats av palestinademostrationer som själva säger att de vill globalisera intifadan även här. Krävs ett attentat mot judiska församlingar i Sverige för att palestinademonstranternas våldsuppmaningar inte ska mötas av ursäkter, relativiseringar och handfallenhet? Då är det för sent. 

Solidaritet, rättvisa och mänskliga rättigheter är bärande begrepp som präglar hur vi ser på människor från andra kulturer. De är i grunden goda, men utan vägräcken står Sverige och övriga västvärlden helt avväpnade när vi tillämpar dessa på människor som inte vill oss gott. Med vilka argument kan vi neka en människa inträde till vår gemenskap när vi genom FN och Europakonventionen slagit fast universella rättigheter, men utan motsvarande krav på ansvar och anpassning? Idén om solidaritet och medmänsklighet tycks vara riktad mot dem som har det absolut sämre än oss, medan vi är kallade att kompromisslöst visa det i handling. Tanken är god och skiljer oss från det onda, men dess praktiska konsekvenser har idag självutplånande effekter. 

Politiska beslut ska inte förhastas men verkligheten är både snabbare och farligare än svensk byråkrati. När det politiska inte förmår, eller upplevs förmå, vidta tillräckliga åtgärder mot människor som vill oss och vårt land illa, urholkas förtroendet och man kommer vilja ta saken i egna händer. Om valet står mellan abstrakt solidaritet och våra barns fysiska säkerhet, kommer nog de flesta välja det senare. Att fördöma valet som teoretiskt är att blunda för den verklighet som söndagens terrorattack påminner oss om.