Insändare: Högermajoritet men ändå S-politik i åtta år

I efterhand hävdas det ofta av socialdemokratiska företrädare att deras politik inte fick fullt genomslag mellan 2014 och 2022 eftersom Sverige hade en högermajoritet i riksdagen. Detta används som en förklaring till varför resultaten uteblev. Men den bilden förenklar hur makten faktiskt fungerade under dessa år och riskerar att ge en missvisande beskrivning av ansvarsfördelningen.

Det är korrekt att det under stora delar av perioden fanns fler mandat till höger än till vänster. Samtidigt säger detta lite om vem som faktiskt styrde landet. En majoritet i riksdagen innebär inte automatiskt att det finns ett regeringsalternativ. Högerpartierna var splittrade och samarbetade inte alltid fullt ut. Sverigedemokraternas politik var inte borgerlig och partiet hade därför inget samarbete med Alliansen. Detta faktum utelämnas ofta i debatten, trots att det är avgörande för att förstå varför Socialdemokraterna kunde sitta kvar vid makten.

Under hela perioden 2014–2022 leddes regeringen av Socialdemokraterna, först tillsammans med Miljöpartiet och senare med stöd av andra partier. Att i efterhand beskriva situationen som om regeringen saknade möjlighet att bedriva sin politik ger därför en skev bild av maktförhållandena. Regeringsmakten låg hos Socialdemokraterna och med den följde också ett ansvar.

Förklaringen till hur detta var möjligt finns i det svenska parlamentariska systemet. Sverige har negativ parlamentarism vilket innebär att en regering inte behöver ha en aktiv majoritet bakom sig. Det räcker att det inte finns en majoritet som röstar emot. När oppositionen inte kan enas eller väljer att avstå, kan regeringens förslag gå igenom. Detta nämns sällan när perioden i dag beskrivs.

Detta innebär att Socialdemokraterna inte bara satt vid makten, utan också bar ansvaret för de politiska beslut som fattades. Systemet gav regeringen handlingsutrymme. Därför blir det missvisande att i efterhand hävda att den egna politiken blockerades av riksdagen.

Decemberöverenskommelsen 2014 förstärkte denna ordning ytterligare. Överenskommelsen slöts mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Allianspartierna i syfte att skapa stabilitet i det parlamentariska systemet och säkra att sittande regering kunde få igenom sin budget trots avsaknad av egen majoritet. I praktiken innebar detta att oppositionen avstod från att fälla regeringens budget vilket gjorde att Socialdemokraternas budgetar kunde antas år efter år. Detta faktum används sällan i debatten i dag, men är centralt för frågan om politiskt ansvar.

Därför tycker jag att Socialdemokraterna bör sluta skylla på högermajoriteten. Under flera år fick de gång på gång igenom sin politik och styrde landet med de verktyg som det parlamentariska systemet gav dem.

Pushpit Singh