Jonathan Othén (SD): Det "goda" hatet

Det där med hat och hot.

Ingen har nog missat att hela det vänsterliberala blocket nu går man ur huse för Anna-Karin Hatts sak. Må så vara. Vi är nog alla överens om vikten av den grundläggande demokratiska rätten att föra fram sin åsikt utan att bli hotad.

Det är dock lite frustrerande att i princip alla kletar ihop begreppen “hat och hot”.

Hat och hot är ju också väsensskilda, såväl juridiskt som psykologiskt. Det finns förvisso lagstiftning mot en del hat, men det är inte denna som det pratas om i den debatt som nu pågår. Hatet som nu diskuteras är subjektivt, och ligger i betraktarens ögon.

Vi människor är olika till naturen och om exempelvis en ung tjej från något litet liberalt parti på ett skolbesök får höra lite upprivna ord kring “Varför har ditt parti förstört Sverige?”, så är det inte konstigt om hon upplever det som obehagligt. Men om man relaterar detta till en sverigedemokrat som stått på torgmöten och fått stenar kastade mot sig, eller kanske minns Landsdagarna i Lund, 2018 där polisen satt upp kravallstaket, taggtråd och barrikader med sköldar för att skydda deltagarna mot 100-tals av vänsterns maskerade attacksoldater från AFA? Om man regelbundet får glåpord kring att man är en dålig förälder som inte borde ha barn, att man borde sitta på psyket, är en hemsk barnamördande fascist, osv, vilket är då egentligen det allvarligare samhällsproblemet?

Den senare typen av trakasserier har jag själv upplevt ofta. Problemet kanske är att det är så pass ofta att jag slutat bry mig. Jag är helt övertygad om att företrädare för Sverigedemokraterna möter mer hot än företrädare för andra partier, och det finns många undersökningar som också pekar på det, både studier, enkäter för förtroendevalda och berättelser.

För den som inte har bott under en sten så är det här tydligt. Media och andra partier har under årtionden demoniserat partiet, dess företrädare och sympatisörer. Allt från att SD är obildade lantisar till att ledarsidor publicerat bilder där Jimmie Åkesson liknas vid en stor brun kackerlacka, på väg att gasas ihjäl.

Vänstern har länge framställt sig som försvarare av minoriteter som de anser diskrimineras, utsätts för hat och tystas. De pekar på grupper som invandrare, transpersoner och homosexuella som särskilt utsatta. Men SOM-undersökningen visar något annat: dessa grupper hamnar långt ner på listan över ogillade grupper. Endast 1,9 % uppger att de ogillar invandrare. 0,5 % ogillar homosexuella. Transpersoner finns inte ens med på listan. Detta väcker frågan: vem är egentligen den mest diskriminerade och tystade gruppen i dagens Sverige?

Studien visar också att en betydande andel svenskar är beredda att inskränka grundläggande rättigheter för de grupper de ogillar. Hela 64 procent anser att en Sverigedemokrat aldrig bör få bli statsminister, och 45 procent tycker att vi inte ens bör få kandidera till riksdagen. Detta är en alarmerande indikator på politisk intolerans, särskilt när den riktas mot runt 20 % av väljarkåren. Dessutom rapporterar 45 procent av Sverigedemokraternas sympatisörer att de känner sig tvingade till självcensur, en siffra som är betydligt högre än för andra partiers sympatisörer. Detta innebär att Sverigedemokrater inte bara är den mest ogillade gruppen, utan också den som i högst grad känner sig hindrad att uttrycka sina åsikter öppet.

Socialdemokraterna är en av de mest högljudda aktörerna när det kommer till att prata om både “trollfabriker” och “hat och hot”, vilket blir närmast tragikomiskt då Riks studio tidigare idag kunde avslöja att facebook-kontot “Sverige inför verkligheten” drivs av AiP Media Produktion AB, ett av Socialdemokraterna helägt medieföretag. Där har man publicerat kraftigt polariserande memer utan tydlig av(S)ändare och det har funnits gott om hat från vänsterhåll i kommentarsfältet. 

Vi sverigedemokrater har ganska länge med ironisk ton talat om “det goda hatet”, och vi är som sagt vana vid att saker riktade mot oss endera inte uppmärksammas alls, eller så relativiserar och bagatelliserar man allt in absurdum. Men allvarligt talat: är de stora mediehusen, eller vänsterliberala och socialistiska rörelser, på riktigt villiga att ta tag i “hat och hot” mot politiska företrädare? Eller gäller det inte när det kommer till sverigedemokrater? Om vi nu ska debattera den här frågan så bör man nog vara ärlig nog att erkänna sin egen roll i det hela.

Jag befarar dock att det inte kommer hända.

Jonathan Othen (SD), regionråd Uppland