Markus Johansson-Martis: "Alla gängkriminella ska utvisas" – för bra för att vara sant?

Mina föräldrar har alltid försökt lära mig att om något låter för bra för att vara sant, beror det oftast på att så är fallet. Tydligen gäller det inte bara försäljare utan, sorgligt nog, ibland också politiker.

Häromdagen tog vice partiledare Henrik Vinge ton och kallade till presskonferens för att strategiskt föregå ett möte som justitieministern kallat till under onsdagen. Ensam på podiet, inför en skara journalister som lider av politisk nyhetstorka, presenterade Vinge ett av SD:s stundande vallöften inför valrörelsen.

Som planerat möttes utspelet av önskade rubriker i både ny- och gammelmedia.

“Alla gängkriminella ska utvisas eller fängslas” 

Budskapet var att SD vill gå ett steg längre än andra partier. Som vanligt, helt enkelt. “Alla gängkriminella ska utvisas eller fängslas”, rubricerade exempelvis Expressen.

Överslagsräkningen är att det skulle drabba omkring 3 000 gängkriminella med dubbla medborgarskap eller uppehållstillstånd. Vinge underströk att det är polisens uppskattning, men att siffran sannolikt är större.

Detaljerna var få, men av Vinges utsago får det tolkas som att SD vill göra “deltagande i organiserad brottslighet” till en egen brottsrubricering. Den enskilde ska alltså inte behöva begå andra brott för att kunna fällas.

Såklart låter det kraftfullt. Inte minst låter det som en svensk “lagom”-version av Nayib Bukeles arbete i El Salvador.

Men i stället för El Salvador-siffror över människor som pressas in i nybyggda fängelser handlar det här om en process som Vinge själv konstaterar “är i linje med Sveriges folkrättsliga åtaganden”. Likaså en åtgärd som han säger sig vilja villkora i framtida regeringsförhandlingar.

Är det sant, kan svenska folket både få kakan och äta den?

Om SD får som de vill kan de, enligt Vinge, redan 1 januari 2027 inleda arbetet med att gripa alla grovt organiserade kriminella. Detta tack vare de grundlagsändringar som regeringen nu lägger fram. Bara de går med på SD:s nya vallöfte.

Det vore storartat. Inte minst eftersom polisens egna siffror visar att det i Sverige uppskattningsvis rör sig om 17 000 personer inom organiserad brottslighet. Dessa vill SD komma åt med förslaget. 

I de fall buset inte kan utvisas ska det sitta inne på livstid. Om det gäller ringare fall så ska de sitta väldigt länge. Då är gängen borta från gatorna och hela landet blir Bullerbyn igen. 

Gärna för mig, om det går. Men dessvärre talar det mesta, inklusive regeringens egen politik, emot en sådan framtid. Skälen är trefaldiga och rör praktiska, juridiska och politiska förutsättningar.

Dåliga förutsättningar för SD:s förslag

Sverige har idag ynka 7 200 fängelseplatser. Tack vare Tidöpartiernas satsningar ska summan tredubblas, men inte stå klara förrän 2034. Dessa människor som SD vill komma åt med lagen ska dessutom gripas och lagföras av ett rättsväsende som redan nu är överbelastat på alla håll. Exempelvis saknar polisen fortsatt 10 000 kollegor för att ens nå EU-genomsnittet.

Sådana förutsättningar kan förstås förbättras över tid. Det kommer de också att göra. Men de juridiska aspekterna är ett desto större bekymmer. Dock inte på det sätt som SD kanske föreställer sig.

Tidöpartierna driver redan nu grundlagsändringar som ska möjliggöra att medborgarskap kan fråntas personer inom organiserad brottslighet. Detta sker genom att ändra den absoluta rätten till medborgarskap och kriminalisera deltagande i kriminella grupperingar.

SD vill dock gå längre. Den enskilde ska inte behöva begå nya brott för att kunna fällas, utan det ska räcka med att åklagaren kan styrka deltagande, gissningsvis genom tidigare brottslighet eller privat korrespondens (antar jag).

När Vinge fick frågan om detta skulle ske bukele-style (mitt ordval) eller förutsätta en fällande dom, blev svaret det senare. Det innebär att rättsväsendet fortfarande måste klara av att gripa, döma och inkapacitera vederbörande utifrån den nya brottsrubriceringen.  I praktiken tusentals människor.

Även om de praktiskt skulle förmå detta kommer politiken med största sannolikhet att stöta på patrull hos den svenska domarkåren. Det var inte länge sedan jag skrev om hur domstolar väljer att inte öka mängden utvisningsbeslut, trots flera lagändringar. Varför läget skulle bli annorlunda inom kort vet troligtvis ingen. Men det betyder inte att man inte bör försöka.

Det största juridiska hindret är dock inte domarkåren. Utan de folkrättsliga åtaganden som Vinge stoltserade med att röra sig inom.

Sverige har ett grundlagstadgat rättighetsskyddet som bygger på Europakonventionen (EKMR). Hur det skyddet ska tolkas avgörs ytterst av Europadomstolen. Sedan ett decennium tillbaka är det vida känt att domstolen successivt flyttar fram gränserna för när hinder mot utvisningar anses föreligga. Det har inneburit att alla länder som ratificerat konventionen över tid har fått det svårare att utvisa människor; även i de fall vederbörande vistas illegalt i landet och även efter begångna grova brott.

 I Sveriges fall är vi tvungna att följa detta och såvida vi inte lämnar konventionen. Det kräver också grundlagsändring och därför två riksdagsbeslut med ett val emellan.

Vinges avslappnade “You can just do things”-attityd framstår därför som anmärkningsvärd. De grundlagsändringar som han menar bereder väg för sitt förslag innebär att grundlagen i fortsättningen ska stadga att återkallelse av medborgarskap inte får ske i strid med Sveriges “internationella åtaganden” (Prop. 2025/26:78 s. 4). Åtaganden som samtidigt begränsar Sveriges möjligheter att utvisa grovt kriminella, oaktat skälen bakom.

Politiska hinder

Sist men inte minst finns det politiska hinder. 

Även om SD vill gå längre än övriga partier kvarstår problemet att förhandla fram en slutprodukt med tre samarbetspartier som redan nu, efter mycket möda, trycker igenom grundlagsändringar som SD har hävdat övriga inte ville ha. Därjämte förutspådde han att andra partier skulle låtsas stödja förslaget i media, men i realiteten skulle de endast stödja en mycket urvattnad slutprodukt. 

Formuleringen förde mina tankar omedelbart tillbaka till första halvan av mandatperioden. Först stoltserade SD med att de “fått igenom hela sin migrations- och kriminalpolitik” men senare kom de klinch med regeringen om den slutligen urvattnade angiverilagen.

Sammanfattningsvis är min känsla inför Vinges utspel tudedelad. Nej, kanske trelad. Det är välkommet att de retoriskt öppnar upp för detta. Men jag ser inga skäl att tro att förslaget blir något annat än det regeringen redan lagt fram. För antingen kan de inte, eller så får de inte, eller så går det helt enkelt inte. 

Det som grämer mig mest av allt är dock den låga ambitionsnivån. Det är ingen hemlighet att mer än detta behövs för att göra Sverige bra igen. 

Mamma och pappa hade rätt: allt som glimrar är inte guld. Ibland är det bara kattguld. Och om något låter för bra för att vara sant, är det oftast just så.