Helene Bergman: När journalister gör makten till idol

Det finns ett växande problem i svensk journalistik. Det handlar inte om vad politiker säger. Det handlar om hur de behandlas.

Birgitta Ohlsson gör comeback.

Hon är en erfaren politiker och tidigare minister som nu åter kliver fram med ambition att ta plats i maktens centrum. Hon talar om sina erfarenheter, sina tre T:n, sin väg tillbaka. Det är hennes fulla rätt.

Men det som följer är inte journalistik. Det är ett systemfel.

På en presskonferens hos Centerpartiet ges Birgitta Ohlsson stort utrymme att utveckla sin berättelse – utan att möta några verkligt pressande följdfrågor.

Vad vill Birgitta Ohlsson göra konkret? Vilken politik vill hon driva? Vad får hennes föreslagna politik för konsekvenser för vanliga svenskar?

Det är inte svåra frågor. De tillhör snarare journalistikens grunduppdrag. Ändå uteblir de.

I stället får vi något annat: en iscensättning där politikern blir huvudperson och journalisten reduceras till publik. Intervjuerna flyter, berättelsen byggs, närheten ökar. Granskningen försvinner.

Detta är inte en tillfällighet. Det är en förskjutning.

Allt oftare behandlas politiker som personer med berättelser, snarare än makthavare med ansvar. Journalister lyssnar, nickar, följer, i stället för att pröva, ifrågasätta och pressa. Det är bekvämt. Men det är inte journalistik.

Det är en form av närhet som på ytan ser mänsklig ut, men som i praktiken avväpnar journalistiken. När den politiska makten blir intressant som person, slutar den vara farlig som makt.

Och där uppstår problemet.

För journalistikens uppgift är inte att förstå makten. Den är att synliggöra vad makten gör. Den ska inte bygga berättelser åt politiker. Den ska bryta ner dem. Den ska inte skapa identifikation.
Den ska skapa klarhet.

När den rollen försvinner händer något avgörande. Makt blir person. Ansvar blir känsla. Konsekvenser försvinner ur samtalet.

Och publiken lämnas med intryck – men utan kunskap.

Birgitta Ohlsson möter redan kritik – och ska göra det. När begrepp som "de tre T:n" lyfts fram som förklaringsmodell, borde det också följas av en enkel motfråga. För vad händer när den som varnar för maktfullkomlighet själv börjar agera som om makten redan är given? Hur var det nu med Trump? Ingick inte han i de där tre T:n?

Men den typen av frågor ställs inte. I stället får vi närhet. Och närhet är journalistikens största frestelse. Problemet är alltså inte att politiker talar. Problemet är att journalister slutar ställa krav och börjar beundra i stället för att granska.

Helene Bergman