Carl Eos: Hej Jämställdhetsmyndigheten! Behöver ni män?

Jag vänder mig direkt till dig, generaldirektör Lise Tamm. Det finns en brist i Jämställdhetsmyndighetens arbete och den återspeglas i den egna personalstatistiken. Myndigheten växer stadigt, men var är männen? Kanske leder bristen på manliga perspektiv till att ni på myndigheten får en skev bild av samhället?

Jag vill påstå att ni kvinnor i offentlig förvaltning har dålig kunskap om män i min generation och yngre. Det finns ett ensidigt kvinnligt perspektiv som sannolikt inte går att råda bot på utan att bryta upp era invanda tänkesätt.

Pojkar som misslyckas i skolan får höra att de måste skärpa sig, medan flickors misslyckanden problematiseras på strukturell nivå. När pojkar sympatiserar med högeråsikter behandlas de som mindre vetande individer som ska tillrättavisas, men när flickor går till vänster får man höra att det beror på att de är sunt politiskt engagerade.

Det är i detta landskap som män gör uppror. Inte nödvändigtvis i organiserad form, utan genom avståndstagande och politisk förskjutning. Unga män dras i allt högre grad åt höger på den politiska skalan. De nya högerrörelserna har blivit en form av manlig revolt mot det progressiva paradigmet. 

Kanske brister det inte i männens vilja att delta i samhällsbygget? Kanske brister det i grundläggande akademisk kunskap om män och kvinnor, manligt och kvinnligt? Kanske är männen först med att inse att vi lever i en brytningstid? Ofta tycks synen vara att männen är problemet och därför behöver vi mindre manlighet. Tänk om det är tvärtom? Tänk om manlighet är och alltid har varit ett sätt för män att orientera sig i förhållande till krav på sig själva?

Detta är en jobbansökan. Jag heter Carl Eos och jag är man. Jag har ägnat flera år åt att analysera manligt utanförskap, särskilt på den politiska högerkanten, bland annat i boken Utanförskap – En berättelse om främlingar. Jag har skrivit en kandidatuppsats i litteraturvetenskap som analyserar litterära genrer i August Strindbergs kammarspel Pelikanen, en i genussammanhang omdebatterad pjäs.

Dessutom har jag tagit en master i ekonomisk historia och arbetat över tio år med kollektivavtalsförhandlingar inom den kvinnodominerade välfärdssektorn. Det sistnämnda blev i och för sig lite rörigt på slutet eftersom det visade sig att man inte får vara politiskt konservativ när man jobbar där. Men sånt är ju inget problem på en statlig myndighet där ni inte har synpunkter på anställdas privata politiska åsikter.

Jag vet av egen erfarenhet att Jämställdhetsmyndighetens anställda uppskattar att prata om strukturer. Det är ingen anklagelse, utan just en strukturell observation. En myndighet som nästan uteslutande bemannas av kvinnor riskerar att reproducera en världsbild där män främst betraktas som annorlunda, inte som subjekt med egna erfarenheter. Männen blir, så att säga, det andra könet. Kanske kan ni se min närvaro på myndigheten som en form av dekonstruktion av den ensidigt kvinnliga erfarenhetens norm?

Den kultur där män systematiskt misstänkliggörs, moraliseras över och reduceras till något som ska åtgärdas skapar inte trygghet eller jämlikhet. Den skapar frustration, polarisering och i förlängningen ett hårdare samhällsklimat. När män förlorar känslan av ansvar och tillhörighet försvagas också de sociala strukturer som kvinnor är beroende av. Ibland undrar jag om inte hela det moderna institutionaliserade jämställdhetstänkandet är en systematiserad storskalig version av kvinnans behov av att ”fixa” mannen.

Men jämställdhet kan inte byggas på ett ensidigt moraliskt övertag. Här behövs ett paradigmskifte rörande hur vi samtalar om jämställdhet. Jag tror att Jämställdhetsmyndigheten kan spela en viktig roll i detta.

Ni har dessutom haft återkommande debatter om slöja i er kommunikation, även när det gäller barn. Också här saknas ett kritiskt perspektiv som vågar se symbolik, makt och religiöst tvång samtidigt. När kvinnor i Iran riskerar livet för att slippa bära slöja, borde det vara en självklar del av analysen även i Sverige. Att blunda för detta i mångfaldens namn är inte progressivt. Jag har noterat att du som generaldirektör är medveten om detta, men personalen tycks inte hålla med.

Kanske kan det bli lite upprörda känslor hos de andra anställda när jag börjar. Det är inte otänkbart att de ser mig som en udda fågel vid fikabordet. Jag är van vid dålig stämning. Du kan se mig som en pionjär. Den första som på allvar vill prata med de unga högermännen, snarare än om dem. Kanske har de rätt? Kanske är deras uppfattningar och deras beteende välgrundat och välkommet?

Jag kommer gärna på en intervju och berättar mer om mig själv.