Carl Eos: Nationalism är det bästa vi kommit på!

Den svenska debatten om nationalism bygger i dag till stor del på en vilja att svartmåla. Den som följer diskussionen märker snabbt hur nästan varje inlägg utgår från att nationalism i sig är något moraliskt suspekt. Okunskapen är stor eftersom generationer av svenskar har matats med idén att all nationalism är ond. Så fort någon talar om nation, folk eller sammanhållning dras paralleller till totalitära ideologier, våld och 1900-talets katastrofer. Det är intellektuellt slarvigt.

Oviljan att förstå märks inte minst i den senaste tidens debatt där ärkebiskopen och andra opinionsbildare gjort sig till uttolkare av vad nationalism påstås vara. I deras version reduceras den till rädsla, exkludering och moraliskt förfall. Men detta säger mer om deras ideologiska reflexer än om nationalismen.

I själva verket är det tvärtom. Nationalismen är grunden för demokrati, frihet och politisk gemenskap. Utan nationen finns inget folk och utan ett folk finns ingen demokrati.

Benedict Andersons klassiska verk Den föreställda gemenskapen är en bra startpunkt för den som vill förstå mer. Det är ett standardverk därför att det förklarar nationalism utan demonisering och utan romantik. Anderson visar hur människor genom historien har organiserat storskaliga politisk enheter på tre huvudsakliga sätt. Genom dynastier där riken tillhörde kungahus. Genom religiösa gemenskaper där lojaliteten var riktad mot Gud och en religiös sanning. Till sist genom nationalismen där folket själv blir bärare av suveräniteten och genom sin existens visar på rötter bakåt i historien och ansvar för framtida generationer.

Nationalismen är i detta perspektiv inte ett avsteg från modernitet utan dess logiska fortsättning. Den bryter både med den ärftliga makten och med den religiösa absolutismen. Samtidigt knyter nationalism an till äldre traditioner. Den säger att landet tillhör dem som lever i det och dem som levde före och dem som ska komma efter. Den skapar en gemenskap i tiden. Ett vi som sträcker sig bakåt till de döda och framåt till de ännu ofödda.

Det är just detta som gör nationalismen så kraftfull. Den är inte religiös men den är inte heller tom. Den ger människor en känsla av samhörighet som inte kräver trosbekännelse och inte vilar på blodsband. Den vilar på delad historia, delat språk, delade institutioner och en gemensam framtid. Det är ett politiskt system som förenar frihet med tillhörighet.

Anderson skriver om en föreställd gemenskap. Detta begrepp är centralt för att förstå hans analys av nationalismen. Människorna delar en uppfattning om att man har en gemensam tradition. Detta skiljer nationalismen från system baserade på gudomlig rätt eller blodsband.

Mot nationalism ställs nu för tiden ofta drömmen om den universella staten. Det är en värld där nationalstaterna löses upp till förmån för någon sorts global ordning eller en mer geografiskt begränsad stat utan föreställd gemenskap men med någon form av konstitution. Men denna stat existerar bara i teorin, i kultur- och medieelitens huvuden. Det finns också goda skäl att tro att det inte fungerar. Utan folk som upplever sig dela öde, ansvar och lojalitet på det sätt som ett nationellt folk gör blir politiken antingen teknokrati eller maktutövning uppifrån. Den blir aldrig demokrati eller gemenskap.

Det är därför demokratin gång på gång har visat sig fungera bäst i nationalstater. Det är där människor accepterar att förlora val, betala skatt och rätta sig efter gemensamma beslut. De upplever att de alla tillhör samma grupp av människor. Den svenska demokratin växte inte trots nationalismen. Den växte genom den.

Att beskriva nationalism som något farligt eller bakåtsträvande är att vända historien upp och ner. Det är nationalstaten som gjort medborgarskap, rösträtt och politisk jämlikhet möjliga. Det är nationen som gjort frihet praktisk.

Nationalismen är den bästa grunden för politisk organisering som vi kommit på. Inte för att den ställer människor över andra utan för att den ger människor en plats att höra hemma på. Ett land att ta ansvar för. Ett folk att dela framtid med.

Utan nationalism består framtiden av förtryck och teknokrati.