Carl Eos: Socialdemokraterna måste återigen hålla kommunisterna borta från makten

Socialdemokrater och Sverigedemokrater anklagar varandra för att hota demokratin. Det är en debatt som pågått ett tag och som lär fortsätta långt efter valet 2026. Men mitt i allt detta finns en fråga vars svar borde vara självklar för varje förnuftig socialdemokrat.

Ska ett parti med Vänsterpartiets historia och nutida problem verkligen släppas in i regeringskansliet?

Under det kalla kriget var Vänsterpartiet, dåvarande VPK, Sovjetunionens mest trogna bundsförvant i svensk politik. Partiet försvarade diktaturer, ursäktade förtryck och fungerade under långa perioder som Moskvas politiska megafon i Sverige. Det är ingen kontroversiell beskrivning. Det är historisk verklighet.

Socialdemokraterna förstod detta. Därför höll man kommunisterna borta från regeringsmakten. Inte därför att man var överens med borgerligheten, utan därför att man insåg att vissa gränser inte får passeras. Det är därför den senaste tidens avslöjanden om Vänsterpartiet är så allvarliga.

Expressens granskning har identifierat minst 25 vänsterpartistiska kandidater som uttryckt stöd för terrororganisationer, hyllat diktaturer eller spridit antisemitiska och homofobiska budskap. Flera av dem har visat sympati för Hamas och Hizbollah, medan andra har spridit propaganda kopplad till al-Qaida, Huthirebellerna eller auktoritära regimer. Efter avslöjandena har ett stort antal kandidater tvingats lämna sina uppdrag eller strukits från vallistorna. 

Vänsterpartiets ledning säger att det handlar om en liten grupp. Men problemet är inte bara antalet personer. Problemet är mönstret.

Gång på gång dyker samma fenomen upp. Företrädare som relativiserar islamism. Företrädare som försvarar eller ursäktar terrororganisationer. Företrädare som har svårt att dra en tydlig gräns mellan solidaritet med palestinier och stöd till Hamas. Företrädare som ser mellan fingrarna med diktaturer så länge de råkar vara antiamerikanska eller antiisraeliska. Det är inte ett misstag. Det är ett arv.

Förr handlade det om Sovjetunionen. I dag handlar det om rörelser och regimer som definierar sig genom hat mot väst, demokrati och judar. Objekten har förändrats. Reflexen är densamma.

Det räcker inte att några kandidater stryks från listorna. Frågan som Socialdemokraterna måste besvara är betydligt större än så. Kan Magdalena Andersson garantera att Vänsterpartiet inte får ministerposter? Det är där väljarna fortfarande saknar ett besked.

På högersidan har partierna varit tydliga. Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna har redovisat hur de avser att samarbeta och regera. Väljarna vet vad de röstar på. På vänstersidan råder däremot oklarhet.

Socialdemokraterna vill gärna ha Vänsterpartiets röster men undviker samtidigt att tala klarspråk om Vänsterpartiets inflytande. Det är bekvämt för partiledningen men ohederligt mot väljarna.

Om Vänsterpartiet ska hållas utanför regeringen bör Magdalena Andersson säga det nu. Om Vänsterpartiet ska släppas in i regeringen bör Magdalena Andersson säga det nu. Men att gå till val utan besked är inte acceptabelt.

Jag vet att det finns många socialdemokrater som instinktivt förstår detta. Människor som kanske inte delar mina åsikter i övrigt, men som minns varför deras eget parti en gång höll kommunisterna på armlängds avstånd. Människor som inser att regeringsmakten inte bara handlar om mandat, utan också om omdöme. De borde höja rösten nu.

För lotteriskandaler, trollfabriker och politiska drev kommer att vara glömda om några år. Frågan om vilka krafter som släpps in i Sveriges regering kommer däremot att leva kvar långt efter att rubrikerna har bleknat. Det är därför detta är den viktigaste frågan i svensk politik just nu.

Och det är därför Socialdemokraterna måste göra det som deras företrädare en gång gjorde. Hålla kommunisterna borta från makten.