Prenumerera
Val till riksdagen 2010. Expressen väljer att på valdagen pryda förstasidan med en sverigedemokratisk valsedel liggande i rännstenen. Bredvid syns en fimpad cigarett. Dåvarande socialdemokratiska partiledaren Mona Sahlin poserar på bild med tidningen i hand. Det är bara en av många övertydliga illustrationer av hur medialt och politiskt etablissemang krokar arm mot partiet som de hatar. Expressens försvar att det är ledarredaktionen som fått ta över tidningen är mer än lovligt ihåligt. Eller talande.
Gränsen mellan opinionsbildning och nyhetsrapportering är utsuddad. De som röstar på Sverigedemokraterna hör hemma i rännstenen, söndertrasade, uteslutna, smutsiga.
Det är mycket prat om hat och dåligt debattklimat i vår tid. Att debatten är bedrövligt kan nog alla hålla med om. Vänsterledaren Nooshi Dadgostars insats i SVT:s senaste partiledardebatt var en freakshow. Kanske det knäppaste som skett i svensk politisk debatt på den nivån i modern tid. Att debatten i media och på nätet är hård tycks också korrekt. Klimatet på gatorna är onekligen värre än på länge med palestinarörelsen som ockuperar offentliga ytor och förföljer både politiker och vanliga människor.
Men kan debatten om debatten leda någonstans? Hur ska vi förstå vad som sker?
Hösten 2012. Länstidningen i Östersund porträtterar Jimmie Åkesson som en kackerlacka som övriga partier försöker gasa ihjäl. Gasa ihjäl. Man försökte trycka ner de smutsiga sverigedemokraterna i rännstenen men misslyckades. Två år senare ska de gasa ihjäl. Som den ohyra de är.
Jag menar att klimatet i svensk politik blir obegripligt om man inte analyserar de senaste femton åren. SD var ett parti som kom i riksdagen och hatades av etablissemanget. I politikers och journalisters ögon var de något som skulle tryckas ner i rännstenen. Om det hade lyckats så hade kanske historien slutat där.
Hösten 2016. Cecilia Hagen frågar sig i Expressen hur man ska kunna bli av med de mänskliga brunråttorna. Sverigedemokraterna verkar vara överallt och Hagen skriver: ”Det är de där andra rådisarna jag skulle vilja utplåna på ett värdigt vis. De bruna.” De bruna ”rådisarna” är alltså sverigedemokrater.
Hatet mot SD fortsätter. Men det gör också partiets framgångar. Etablissemanget misslyckades. Och femton år senare håller ungefär halva svenska folket med om att SD hade rätt.
Svensk politisk historia de senaste femton åren är historien om hur SD fick rätt. Trots att de var så hatade. Trots att de skulle tryckas ner i rännstenen, gasas och utplånas på ett värdigt sätt. Nu står vi här med ett parti som fick rätt, och med ett etablissemang som hatar mer än någonsin.
Utan den analysen är svensk politik obegriplig.
Kommentarer förhandsgranskas inte av Riks och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
