Prenumerera
Det är något djupt ohederligt med hur svensk kriminalpolitik i dag beskrivs av Socialdemokraterna. I intervjuer, tweets och debatter får man intrycket att partiet alltid varit pådrivande för hårdare tag, längre straff och ökad kontroll.
Saken är bara att det inte stämmer.
Den som går tillbaka till riksdagsprotokoll, propositioner och offentliga uttalanden ser i stället ett återkommande mönster. Reformer som först avfärdats som rättsosäkra, integritetskränkande eller ”fel väg”, har senare accepterats när verkligheten gjort alternativen ohållbara. Det mesta har Sverigedemokraterna fått driva igenom via Tidö-avtalet. Och då har Socialdemokraterna mage att låtsas som att de är för det som Sverigedemokraterna stått för i årtionden.
Sverigedemokraterna drivit just dessa reformer konsekvent och långsiktigt, långt innan de blev politiskt gångbara.
Under många år var Socialdemokraternas grundhållning att längre fängelsestraff inte löser några problem. Krav på generella straffskärpningar avfärdades som symbolpolitik.
Visst genomfördes vissa straffskärpningar under åren 2014–2022, men de var begränsade, sektorsvisa och ofta motvilliga. Samtidigt motsatte sig Socialdemokraterna en bred omläggning där samhällsskydd och inkapacitering skulle väga tyngre. Socialdemokrater har helt enkelt aldrig velat hålla farliga män borta från gatorna.
Efter regeringsskiftet 2022 har straffskärpningar blivit systematiska. Straffskalor höjs inom grova våldsbrott, sexualbrott och organiserad kriminalitet. Det avgörande är inte varje enskild höjning, utan perspektivskiftet. Längre fängelsestraff används nu för att skydda samhället. Exakt den linje som Sverigedemokraterna drivit i över ett decennium.
Ett särskilt allvarligt exempel på Socialdemokraternas kriminalpolitiska misslyckanden gäller sexualbrott mot barn. Under lång tid präglades politiken av att gärningsmannens rättigheter och rehabilitering vägde tyngre än barnens skydd. Straffen för våldtäkt mot barn och grova sexualbrott var länge låga, och återfallsrisken bland sexualförbrytare underskattades.
När krav restes på kraftiga straffskärpningar möttes de ofta av invändningar om proportionalitet och rättssäkerhet, något som tydligt framgår av hur Socialdemokraterna agerade i tidigare lagstiftningsprocesser kring sexualbrott.
Sverigedemokraterna drev däremot tidigt och konsekvent en helt annan linje. Längre fängelsestraff för våldtäkter mot barn, kraftigt skärpta straff för grovt barnpornografibrott och ett tydligt samhällsskyddsperspektiv där farliga sexualförbrytare ska hållas borta från barn under lång tid. Kraven på att höja minimistraffen och att slopa tidig frigivning för denna typ av brott återkommer i partiets kriminalpolitiska program och riksdagsmotioner.
Först efter regeringsskiftet 2022 har politiken på allvar rört sig i denna riktning. Den nuvarande regeringen har skärpt straffen för grova sexualbrott, inklusive våldtäkt mot barn, och höjt minimistraffen, vilket framgår av senare propositioner om straffskärpningar inom sexualbrottsområdet. Samtidigt har reglerna för villkorlig frigivning stramats åt, vilket innebär att även dömda pedofiler i normalfallet ska avtjäna en större del av straffet innan frigivning.
Därtill planeras säkerhetsförvaring för de farligaste återfallsförbrytarna, något regeringen och Sverigedemokraterna presenterat som en nödvändig åtgärd för att skydda barn.
Även här upprepas samma mönster som i övrig kriminalpolitik. Socialdemokraterna bromsade och relativiserade, medan Sverigedemokraterna drev kraven tidigt. När verkligheten blev omöjlig att bortförklara ändrades kursen, men utan att det tidigare misslyckandet erkändes.
När förslaget om visitationszoner (numera säkerhetszoner) lanserades möttes det av hårt motstånd från Socialdemokraterna. Ett motstånd som kvarstod en bit in på nuvarande mandatperiod där man röstade nej till förslaget i riksdagen.
I dag är säkerhetszoner lag. Och Socialdemokraterna? Nu kritiserar man regeringen för att inte använda verktyget tillräckligt effektivt. Det som i går var ett hot mot rättsstaten är i dag en självklar del av verktygslådan. Och Socialdemokraterna låtsas som att de alltid varit för idén.
Få frågor illustrerar omsvängningen lika tydligt som anonyma vittnen. I riksdagen 2019 argumenterade Socialdemokraterna rakt emot reformen. Då ansåg man att anonyma vittnen riskerar att urholka rättssäkerheten och försvaga tilltron till rättsprocessen.
Trots detta röstade Socialdemokraterna ja när lagen antogs 2024. Detta var en reform som Sverigedemokraterna drivit under lång tid, just med hänvisning till den tystnadskultur som gjort gängvåldet möjligt. Det finns nog ingen som tror att Socialdemokraterna själva skulle klara av att driva igenom en reform som den om anonyma vittnet, men de låtsas gärna att de skulle kunnat.
Socialdemokraterna försvarade länge ungdomsrabatten för 18–20-åringar som en rättsstatlig princip. Först 2022 begränsades den något vid grova brott. En högst motvillig reform av en socialdemokratisk minister. Nu går Tidö-regeringen vidare mot helt avskaffad ungdomsrabatt, en reform som hade behövts för många år sedan men alltid hindrats när Sverigedemokraterna drivit frågan.
Samma mönster gäller mängdrabatten. Socialdemokraterna ville ”se över” systemet, men inte avskaffa det. I dag är avskaffandet på gång. Sverigedemokraterna har först möts av konsekvent motstånd, sen lyckats få med sig borgerliga partier och gjort verklighet av förslagen. Socialdemokraterna har aldrig lyft ett finger.
En avgörande, men ofta förbisedd, aspekt av Socialdemokraternas kriminalpolitik har varit det starka skyddet för den dömdes integritet. Argument om personlig integritet har återkommande använts för att bromsa utökad övervakning, informationsdelning mellan myndigheter och hårdare kontroll efter frigivning.
Detta gällde exempelvis kameraövervakning, där integritet för Socialdemokraterna länge vägde tyngre än trygghet. Efter 2022 har denna prioritering börjat ifrågasättas. Även informationsdelning har byggts ut.
Regeringen har beslutat att villkorlig frigivning ska ske först efter tre fjärdedelar av strafftiden. Socialdemokraterna har motsatt sig delar av reformen. Samtidigt planeras säkerhetsförvaring, alltså en tidsobestämd påföljd för de farligaste återfallsförbrytarna. Detta hade varit politiskt otänkbart för bara några år sedan.
Det behöver knappast sägas att denna omläggning från förövarnas intresse till skydd av samhället är av stor betydelse.
När man följer källorna är bilden tydlig. Socialdemokraterna har gång på gång sagt nej, bromsat eller varnat för reformer som i dag genomförs.
Sverigedemokraterna har drivit dessa reformer konsekvent, ofta i hård politisk motvind. Till slut har man lyckats förmå borgerliga partier att samarbeta.
När verkligheten förändrats har Socialdemokraterna delvis ändrat sig, men utan att erkänna sitt tidigare motstånd. Tvärtom låtsas man som att man alltid förstått hur verkligheten ser ut. Ibland till och med låtsas man att Sverigedemokraternas tidigare förslag är nya egna sådana. Ett exempel på det är när Magdalena Andersson under julhelgen plötsligt skrev på X att hon vill att återfallsvåldtäktmän ska kunna få ett tidsobestämt straff med särskilt utskrivningsprövning. Något som Tidö-partierna alltså redan genomför.
Det är inte fel att ändra uppfattning. Men det är ohederligt att skriva om historien.
Svensk kriminalpolitik har blivit stramare därför att den var tvungen att bli det. Sverigedemokraterna drev frågorna långt innan de blev bekväma. Socialdemokraterna accepterar i efterhand motvilligt vissa skärpningar, men ingen kan på allvar tro att de själva hade klarat att driva igenom dem.
Det förtjänar väljarna att få veta.
Kommentarer förhandsgranskas inte av Riks och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
