Carl Eos: Undantagens politik får inte åter bli Sveriges migrationslinje

Den migrationspolitiska debatt som nu rasar kring tonårsutvisningar och enskilda uppmärksammade fall illustrerar ett återkommande svenskt problem. Varje gång lagar börjar tillämpas konsekvent uppstår ett medialt tryck att göra undantag. Därefter blir undantagen praxis och till slut står vi åter i samma situation som tidigare, där beslut om avvisning i praktiken saknar betydelse.

Den nuvarande situationen har inte uppstått över en natt. Under många år fördes en politik där signalen var tydlig. Stanna kvar oavsett beslut så löser sig allt till slut. Överklaganden drog ut på tiden, människor uppmanades indirekt att ignorera avslagsbeslut och politiska undantag skapades gång på gång. Resultatet blev en migrationspolitik där regelverket existerade på papperet men sällan i verkligheten. När regler nu åter börjar gälla uppstår ofrånkomligen svåra individuella fall. Det är beklagligt, men ansvaret ligger i första hand hos de politiska krafter som under lång tid urholkade systemets trovärdighet.

Mycket av den nu aktuella debatten rör unga personer som bott länge i Sverige därför att deras familjer stannat trots oklara eller negativa besked, eller därför att processer dragit ut på tiden genom upprepade överklaganden. I flera fall handlar det om familjer som haft möjlighet att planera sin vistelse enligt gällande regelverk men inte gjort det, eftersom den politiska signalen under lång tid varit att regler ändå inte kommer att upprätthållas. När lagstiftningen nu tillämpas konsekvent framställs det som en plötslig hårdhet, trots att regeländringarna beslutats av breda riksdagsmajoriteter och i vissa delar funnits i lagstiftningen i flera år. 

Det verkligt oroande är hur snabbt samma politiska reflexer nu återkommer. Så fort enskilda ömmande fall hamnar på löpsedlarna hörs kraven på speciallösningar. Historien visar vad som händer när denna logik får dominera. Ett undantag följs av ett nytt, därefter av tillfälliga amnestier och i nästa steg av en återgång till en migrationspolitik där signalen åter blir att beslut egentligen inte spelar någon roll. Då börjar inflödena långsamt byggas upp igen, tills systemet åter hamnar i kris.

Samtidigt saknas ofta den större diskussionen om vad migration faktiskt handlar om. Sverige är inte enbart en arbetsmarknad där människor ska sorteras efter sysselsättning och brottsregister. Sverige är också ett historiskt och kulturellt hem för det svenska folket. Argumentet att alla som arbetar och inte begår brott bör få stanna låter tilltalande i teorin, men i praktiken innebär det en migrationspolitik utan övre gräns. I världen finns miljoner människor som uppfyller just dessa kriterier. Om principen görs generell förändras landet i grunden socialt och kulturellt, och svenskarna förlorar i praktiken den enda plats där deras språk, traditioner och samhällsform har en självklar majoritetsställning.

Det betyder inte att individuella tragedier ska mötas med likgiltighet. Men ett land kan inte bedriva migrationspolitik genom känslomässiga undantag som steg för steg underminerar de regler som just återupprättats. Sverige befinner sig fortfarande i början av en lång återhämtningsperiod efter decennier av ansvarslös politik. Den integrationsskuld som byggts upp kommer att ta många år att hantera och kräver framför allt stabila och förutsägbara regler.

Den centrala frågan i dagens debatt är därför inte enskilda fall utan om Sverige denna gång förmår hålla fast vid en långsiktigt hållbar linje. Om varje medial storm åter leder till nya undantag kommer historien att upprepa sig. Om politiken i stället står fast vid principen att beslut gäller och att regler ska följas kan landet på sikt återfå kontrollen över migrationen och därmed skapa förutsättningar för en fungerande integration.