Prenumerera
Rådet för EU:s stats- och regeringschefer villnå en överenskommelse om den långsiktiga EU-budgeten senast i slutet av året. Avsikten är att förhandla fram denna vid det informella EU-toppmötet på Cypern den 23 och 24 april samt vid EU-toppmötet i Bryssel i slutet av juni. Hittills har diskussionerna främst förts på teknisk nivå. Europaparlamentet planerar också att godkänna en interimsrapport med rekommendationer i slutet av denna månad, eller i maj om det behövs.
Trots denna acceleration i förhandlingarna tror inte den tyske förbundskanslern Friedrich Merz att den avsedda tidsfristen är realistisk. Han uttalade nyligen: ”Jag är ännu inte säker på om vi faktiskt kan slutföra detta i år.” Den rumänske Europaparlamentarikern Siegfried Mureșan, som fungerar som medföredragande i detta ärende, svarade: ”2027 kommer att bli ett politiskt svårt år, med många val i medlemsstaterna.” Han tillade att han inte ser ”varför det skulle vara lättare att nå en överenskommelse om budgeten 2027 än 2026”. En seger för Rassemblement National i Frankrike kommer säkerligen inte att göra saken lättare. Det hålls också viktiga val i Italien och Polen.
Frågan är om det är synd att det saknas en överenskommelse om EU:s utgifter mellan 2028 och 2034. Förra året avgav Europeiska revisionsrätten, den EU-institution som har till uppgift att fungera som finansiell vakthund, ett ”negativt” yttrande om den europeiska långsiktiga budgeten – även känd som den fleråriga budgetramen (MFF) – för sjätte året i rad. Trots detta vill Europeiska kommissionen nästan fördubbla dessa utgifter, från cirka 1,2 biljoner euro över sju år till 2 biljoner euro. I samband med detta krävde den också större befogenheter på området för så kallade ”egna medel”, vilket innebär EU-skatter, särskilt på stora företag, tobak, elektroniskt avfall och koldioxidutsläpp.
Lyckligtvis motsätter sig EU:s medlemsstater detta försök till byråkratisk maktövertagande. Till och med den nye nederländske premiärministern Rob Jetten, medlem i det eurofederalistiska partiet D66, uttalade: ”En modern MFF innebär inte att siffrorna spårar ur. Nederländerna kommer att granska siffrorna mycket noggrant, och vi kommer att debattera detta ingående under de kommande månaderna.”
Det är talande att Europeiska kommissionen, när den presenterade en av dessa nya ”EU-skatter”, den föreslagna ”Corporate Resource for Europe” (CORE), inte fick en enda positiv reaktion från ens en enda EU-medlemsstat. CORE är avsedd att generera 6,8 miljarder euro per år genom att beskatta företag med en årlig omsättning på mer än 50 miljoner euro och ett fast driftställe i EU.
Även ”Tobacco Excise Duty Own Resource” (TEDOR) möter starkt motstånd, till exempel från den svenska regeringen. Den beskrev detta förslag om att överföra en del av intäkterna – inte mindre än 11,2 miljarder euro årligen – direkt till EU som ”helt oacceptabelt”. Den klagade därmed också på att kommissionen avser att rikta in sig inte bara på tobaksprodukter genom betydligt högre minimipunktskatter, utan även på alternativ till tobak, genom föreslagna ändringar av relevant EU-lagstiftning.
Det är ingen slump att Sverige är en av de hårdaste motståndarna. Det är den enda EU-medlemsstaten med undantag från EU:s förbud mot snus, en nikotinpåse som fungerar som ett alternativ till röktobak. Sverige anslöt sig till EU 1995 och har därför åtnjutit detta undantag i mer än trettio år nu. Det rapporterades nyligen att antalet rökare i Sverige har sjunkit till under 4 procent av befolkningen. Jämfört med andra EU-länder har Sverige dessutom 44 % färre tobaksrelaterade dödsfall, 41 % färre fall av lungcancer och 38 % färre dödsfall i cancer.
Åtminstone verkar EU:s medlemsstater vara den mer förnuftiga sidan i denna fråga. Tidigare i år lade det cypriotiska ordförandeskapet i rådet fram ett nytt kompromissförslag i frågan, som i viss mån mildrar höjningen och även föreskriver en övergångsperiod. Medlemsstaterna har enligt uppgift reagerat med ”försiktig tillfredsställelse”, och diplomater har förtroligt sagt att kompromissen utgör en ”konstruktiv grund för att gå vidare i förhandlingarna”.
En överenskommelse kan nu bli möjlig under de kommande månaderna i linje med en rapport från Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs (EESK) rapport från februari, som betonar behovet av att ”anpassa punktskatteramen till marknadsutvecklingen, nya produkter och folkhälsomål”. Den betonar också att reformen bör ”förbli proportionerlig, förutsägbar och ekonomiskt hållbar”. Den varnar dessutom för överdrivna höjningar av punktskatter som riskerar att underblåsa olaglig handel. Den efterlyser riskproportionell beskattning, tydligare definitioner, ”tillräcklig flexibilitet för medlemsstaterna” och ”begränsad användning av delegerade akter”, vilket innebär att eurokraterna endast bör kunna göra tekniska justeringar efter att lagstiftningen har antagits. Allt detta ligger nära den mer återhållsamma cypriotiska kompromissen.
För Europaparlamentet är inget av detta tillräckligt. Många ledamöter driver på för alla möjliga olika ”egna medel”, samtidigt som de driver på för saker som EU-skatter på amerikanska ”big tech”-företag eller en EU-skatt på onlinespel. Lyckligtvis är det osannolikt att medlemsstaterna går med på detta.
Förutom att skaffa egna medel vill Europeiska kommissionen också slå samman tidigare strikt åtskilda delar av den europeiska långsiktiga budgeten, såsom jordbruksutgifter och regionala stöd. För detta ändamål vill man inrätta en ny stor fond, med namnet ”Europeiska fonden för ekonomisk, social och territoriell sammanhållning, jordbruk och landsbygdsutveckling, fiske och havsfrågor, välstånd och säkerhet”. Denna fond skulle slå samman de traditionella fonderna för sammanhållningspolitiken (ERUF, ESF+, Sammanhållningsfonden, JTF) med EU-fonderna för jordbruk och landsbygdsutveckling (EJFLU och EHFF) till en enda konsoliderad struktur. Storleken på denna ”Europeiska fond” skulle uppgå till 771 miljarder euro av det föreslagna totalbeloppet på 2 biljoner euro.
Den siffran kommer från en intern briefing från budgetutskottet i Europaparlamentet, som medier som Euractiv och Frankfurter Allgemeine Zeitung har kunnat ta del av. Det skulle innebära att den genomsnittliga EU-medlemsstaten förlorar 8 % av sin finansiering, en minskning från 759 miljarder euro till 698 miljarder euro i fasta priser.
Vissa medlemsstater skulle dock gå ut som vinnare. Detta gäller särskilt Luxemburg (27 %), Cypern (21 %), Estland, Malta (båda 3 %), Sverige (2 %) och Lettland (1 %). Förlorarna är däremot Slovenien och Irland (båda -13 %), följt av Portugal, Italien, Frankrike, Spanien och Tjeckien (alla -12 %), Tyskland (-11 %), Danmark (-10 %), Österrike (-9 %), Ungern (-8 %), Rumänien, Polen och Nederländerna (alla -5 %), Slovakien (-4 %), Belgien (-3 %), Bulgarien (-2 %), Grekland och Litauen (båda -1 %).
Jordbrukssektorn skulle inte nödvändigtvis förlora på detta. Dokumentet föreskriver ju att EU:s minimisatsning på jordbruk skulle uppgå till 302 miljarder euro, medan den maximala – om alla övriga icke-tilldelade medel skulle gå till jordbruket – skulle vara 471 miljarder euro. Enligt den nuvarande långsiktiga EU-budgeten får jordbruket 379 miljarder euro. F
Pieter Cleppe
Kommentarer förhandsgranskas inte av Riks och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
