Carl Eos: Birgitta Ohlsson, Centerpartiet och den gränslösa utopin

Att Birgitta Ohlsson nu kandiderar till riksdagen för Centerpartiet är inte överraskande. Det är ett logiskt steg. Hennes politiska idévärld är präglad av kosmopolitism, EU-federalism och skepsis mot nationalstaten.

Redan i en uppmärksammad debattartikel från 2001 skrev hon “Avskaffa Sverige!” och formulerade visionen om ett världsparlament. Nationalstaten sågs inte som en nödvändig ram för demokrati och frihet, utan som något som borde krossas till förmån för större, överstatliga konstruktioner. Det var inte bara en provokation. Det har varit hennes konsekventa ideologiska hållning.

Problemet är att denna hållning bygger på en naiv föreställning om hur frihet fungerar i praktiken.

Frihet existerar inte i ett vakuum. Den är beroende av institutioner, rättsstat, ansvar, kultur och en fungerande politisk gemenskap. Det är inom ramen för nationella demokratier som friheten har vuxit fram, försvarats och fördjupats. Att försvaga denna ram utan att ha ett realistiskt alternativ är inte radikalt. Det är ansvarslöst.

Här möts Ohlsson och Centerpartiet.

Under senare år har Centerpartiet allt tydligare rört sig mot en politik där gränser, nationellt självbestämmande och kulturell sammanhållning viftas bort till förmån för abstrakta ideal om öppenhet och rörlighet. Det finns en återkommande föreställning om att frihet ökar ju mindre betydelse nationen ges. Det är en felsyn.

Frihet är inte bara individuell. Den är beroende av ett “vi” som bär upp institutionerna. Utan gemensamma normer, språk och politisk lojalitet blir demokrati skör. Utan nationellt självbestämmande försvagas möjligheten att utkräva ansvar.

Det är just denna koppling mellan frihet och gemenskap som både Ohlsson och Centerpartiet tenderar att underskatta. Centerpartiet lever i en värld som inte längre finns. Det är Annie Lööfs och Fredrik Reinfeldts värld av öppna gränser, öppna hjärtan och öppna plånböcker. Det är naivt och mot bakgrund av vad vi nu vet okunnigt. Friheten börjar med Sverige.

Mot den bakgrunden bör Liberalerna inte sörja hennes avhopp. Tvärtom. Det ger partiet en möjlighet att åter fokusera på en mer realistisk och hållbar liberalism. En liberalism som förstår att frihet inte uppstår genom att upplösa politiska ramar, utan genom att förvalta och stärka dem.

Att försvara friheten kräver mer än goda intentioner. Det kräver en förståelse för de institutioner och gemenskaper som gör den möjlig. Där har Ohlsson valt en annan väg. Och i dagens politiska landskap leder den vägen, konsekvent nog, till Centerpartiet.