Helene Bergman: Den tysta rädslan

Omkring hälften av svenskarna säger i opinionsmätningar att de vill se ett förbud mot burqa och niqab i offentliga miljöer Detta är inte en randåsikt. Inte ett rop från marginalen.

Det är en signal om rädsla från ett stort antal medborgare. Och ändå behandlas frågan ofta som perifer. Det som skrämmer mig är inte att denna rädsla finns. Det som skrämmer mig är tystnaden kring den.

För vad händer med ett samhälle när många människor känner en växande rädsla — men allt färre vågar uttrycka den? När känslan finns där, men trycks ned? När människor börjar tvivla på sin egen magkänsla? Det är då passiviteten breder ut sig. Inte som ett beslut. Utan som ett tillstånd.

Nästan som en samhällelig depression, där energin sakta rinner ur det offentliga samtalet. Jag möter den ofta. I tonfall som dämpas. I meningar som aldrig avslutas. I blickar som söker av rummet innan någon fortsätter tala. Inte av feghet. Utan av rädsla för de sociala konsekvenser som kan följa när man säger fel sak i rätt tid.

När människor börjar frukta reaktionen mer än verkligheten har något redan förskjutits. Social kontroll behöver nämligen inte införas. Den uppstår när självcensuren blir ett villkor för att få tillhöra.

Debatten om heltäckande slöjor handlar därför om mer än klädesplagg. Den handlar om gränser.

Om vi fortfarande har viljan att försvara kvinnors frihet — eller om vi långsamt håller på att vänja oss vid kvinnors begränsning. Jag tillhör en generation som vet att kvinnofrihet aldrig var självklar. Den vanns genom konflikter, mod och ett stort mått av civilkurage.

Därför reagerar jag som någon som minns hur dyr denna frihet var att vinna. Kvinnokontroll är nämligen sällan ett isolerat fenomen.

Den fungerar ofta som en tidig signal om något större — hur mycket begränsning ett öppet samhälle gradvis vänjer sig vid. För när friheten krymper för några få vänjer sig till slut de många. Inte genom beslut. Utan genom anpassning.

För många år sedan deltog jag i en workshop för journalister på väg till krigsområden. En krigsfotograf gav oss ett råd jag aldrig har glömt:

Lyssna på din rädsla. Den är en varningssignal. I hans värld handlade det om överlevnad. Ett samhälle som tappar kontakten med sin egen rädsla riskerar också att tappa sin förmåga till självbevarelse.

Kanske är vi i Sverige fredsskadade?  Vi har levt så länge i stabilitet att vi börjat tro att historien inte riktigt gäller oss — att värderingsförskjutningar är något som sker någon annanstans. Men historien gör inga undantag.

Det farliga med naivitet är inte dess goda intentioner. Det är att den gör oss sena att försvara det som en gång ansågs självklart.

När kvinnor som kritiserar religiös extremism får betala ett högt personligt pris skickas en signal till andra: 

Var försiktig. Och alltför ofta betyder det:

Var tyst.

Rädsla är inte ett samhällsproblem. Den är en varningssignal. Problemet uppstår först när människor inte längre vågar tala om det de fruktar. Ett öppet samhälle kräver mer än tolerans.

Det kräver också gränser — inte mot människor, utan mot idéer som begränsar människors frihet. Utan sådana gränser riskerar toleransen att förvandlas till sin motsats.

Det verkligt oroande är därför inte bara utvecklingen i sig. Det är tystnaden kring den. Och kanske mest skrämmande av allt: Hur få politiker det är som tycks beredda att tala öppet om den rädsla som redan finns hos en stor del av befolkningen.

I en demokrati räcker det inte att spegla människors trygghet. Politiken måste också våga möta deras rädsla. Ledarskap handlar nämligen inte bara om att lugna. Det handlar också om att våga se klart — och säga det man ser. Även när det är obekvämt. För utvecklingen stannar inte upp bara för att vi undviker att sätta ord på den. Den fortsätter ändå.

Så frågan är inte bara hur vi ser på burqa och niqab. Frågan är större än så: Vad händer med ett samhälle där hälften av befolkningen känner rädsla — och ledarskapet tvekar att ens erkänna den?

Ett öppet samhälle kräver mod. Inte bara hos medborgarna utan också hos dem som vill leda

Helene Bergman