Helene Bergman: Hederskulturen kan inte längre skiljas från gängkriminaliteten

Jag har arbetat med frågor kring hedersförtryck i mer än tio år. Jag har skrivit böcker och debattartiklar. Jag har intervjuat invandrarkvinnor om hederskulturen i Sverige.

Jag trodde att jag såg frågan ganska klart. För mig handlade hederskulturen framför allt om kontrollen av flickor och kvinnor, om oskuldsnormer och om familjens kontroll över sexualitet och relationer. Framför allt handlade hederskulturen om begränsningen av kvinnors frihet.

Men på ett panelsamtal om hedersnormer, arrangerat av Liberala kvinnor i Göteborg, föll plötsligt ytterligare en bit på plats.

I panelsamtalet deltog Lise Tamm, generaldirektör för Jämställdhetsmyndigheten och tidigare chef för Riksenheten mot internationell och organiserad brottslighet, och Erik Nord, polischef för utredningsenheten i Region Väst och en av Sveriges mest erfarna poliser rörande organiserad kriminalitet samt Anna Thunes, ordförande för Liberala kvinnor i Göteborg. 

Jag reagerade när både Lise Tamm och Erik Nord öppet talade om sambandet mellan hederskultur och gängkriminalitet. Efter paneldebatten frågade jag Lise Tamm hur hon såg på kopplingen. Hon hänvisade bland annat till Södertäljenätverket.

Och plötsligt började jag förstå vad jag tidigare bara anat.

Sverige har länge behandlat hederskultur och gängkriminalitet som två helt olika problem. Hedersförtryck har placerats i ett fack. Gängkriminalitet i ett annat och integration i ett tredje. Men ute i verkligheten går de ofta in i varandra.

I miljöer där släkten står över individen, där lydnad och tystnad premieras och där familjens heder väger tyngre än tilliten till samhället, där finns också ofta de strukturer som utgör grunden för kriminella nätverk: lojalitet, kontroll, våldskapital, rädsla hos många att bryta sig loss.

Södertäljenätverket har under många år beskrivits som ett av Sveriges mest avancerade kriminella nätverk, starkt präglat av släktband, tystnadskultur och social kontroll. Kriminologer och polis har ibland beskrivit det som mer maffialiknande än traditionella ungdomsgäng.

Det handlar alltså inte bara om kriminalitet. Det handlar om parallella normsystem. Och kanske är det därför tonen nu förändras även hos myndigheter och polis.

Redan 2018 varnade Lise Tamm för att svenska myndigheter hade för lite kunskap om klan- och hederskulturens betydelse i vissa kriminella miljöer. Nu tycks fler våga tala öppet om sambanden.

Samtidigt kommer allt fler oroande siffror.

I en debattartikel i Göteborgs-Posten skriver bland annat Eva Flyborg, tidigare riksdagsledamot för L, att andelen unga i Göteborg som lever i miljöer präglade av hedersnormer ökat från omkring 15 procent till runt 30–33 procent mellan 2018 och 2023.

Hon varnar också för att Göteborg riskerar att normalisera parallella normsystem där flickor och pojkar lever under helt olika regler. Detta är inte längre ett marginalfenomen.

Och kanske är det just där Sverige nu står inför ett gigantiskt problem. 

För om hederskultur och gängkriminalitet delvis växer ur samma sociala struktur, då måste Sverige våga tala om mer än pengar och bidrag. Vi måste också tala om normer, makt, kontroll och synen på individens frihet.

Liberala Kvinnors panelsamtalet i Göteborg blev en ögonöppnare för mig. För det som sades där handlade om långt mer än hedersförtryck. Det handlade om vilket samhälle Sverige håller på att bli.

Helene Bergman