Helene Bergman: Hur ska vi kunna lita på public service?

Helene Bergman skriver om hur svensk journalistik befinner sig i fritt fall. Ekoredaktionen anlitar en Hamas-anknuten ”stringer” utan att blinka – och både han, Sami Abu Salem, och Mellanösternkorrespondenten Cecilia Uddén har belönats med Stora Journalistpriset. Kulturjournalister tiger om vilka som skriker att judar ska dödas på svenska gator. Hur ska vi kunna lita på svenska journalister? Och varför växer alternativmedia?

När jag läste Erik Fichtelius debattartikel i Expressen om journalistik och objektivitet kände jag igen mig direkt. Fichtelius beskrev precis det jag själv upplevde under mina år på Sveriges Radio. Han försvarar idealet om konsekvensneutral journalistik: att förmedla det vi vet, inte det vi vill att publiken ska tro. Men han påminner också om att neutralitet aldrig får betyda att man släpper källkritiken. Journalisten måste alltid granska sina källor – annars blir man en megafon för partiska intressen.

Det var i den andan jag fostrades som journalist på 70- och 80-talen. Då var murarna mellan redaktionerna tydliga. Nyheter var nyheter, ledare var ledare och kultursidorna något tredje. Ekot hade till och med Tidningskrönikan klockan 12, där man refererade vad landets ledarsidor skrivit. Ett enkelt sätt att hålla isär nyheter och opinion. Journalistiken var faktiskt bättre då – just för att gränserna var klara och man kunde granska dem som förtjänade kritik.

Nu är gränserna upplösta. Kulturjournalister driver frågor som Israel–Palestina som om de vore nyheter. Ledarredaktioner hakar på. Och på nyhetsplats sipprar vinklarna in.

Ta exemplet Gaza. Sveriges Radios Cecilia Uddén har anlitat Sami Abu Salem som stringer det vill säga som en utlandsbosatt frilansjournalist. Han är knuten till den palestinska nyhetsbyrån WAFA, där banden till Hamas är välkända. Att Ekot samarbetar med en sådan person är fullständigt oacceptabelt. Om man inte ens kollar sina egna medarbetare i en av världens mest laddade konflikter – hur ska vi då kunna lita på deras övriga rapportering?

Och ännu värre: både Uddén och Abu Salem har tilldelats Stora Journalistpriset. När man belönar denna sammanblandning mellan journalistik och aktivism är det inte längre ett problem för enskilda reportrar. Då har hela kåren smittats av brist på självkritik. Det är inte bara ett misslyckande för Sveriges Radio – det är ett svek mot idén om fri och oberoende journalistik.

Jag minns också hur Journalistförbundet för en tid sedan protesterade mot att över hundra “journalister” i Gaza hade dödats eller fängslats. Jag frågade mig: hur visste man ens att de var journalister? Ingen verkade ha granskat saken. Det var som om det räckte att någon bar en pressväst och hjälm för att hela kåren skulle ställa sig bakom. Där och då kände jag att något gått förlorat – självkritiken, och den grundläggande frågan om vad journalistik faktiskt är.

Samtidigt tiger kulturjournalister om verkligheten här hemma. När det gäller antisemitism i Sverige är det ofta muslimer som öppet ropar att judar ska dödas, som kallar judar för smuts, som hotar dem på gatorna. Men det skriver man inte ut.

Här är det befriande att läsa Adam Cwejman i Göteborgs-Posten, som gång på gång påminner om fakta: att antisemitismen i Sverige i hög grad kommer från muslimska grupper, och att detta går att belägga med siffror. Han ställer den brännande frågan: om vi inte ens vågar beskriva verkligheten – hur ska vi då kunna göra något åt den?

I det här landskapet växer de alternativa medierna. När de stora redaktionerna duckar är det ofta alternativa plattformar som gör grovjobbet. De vågar skriva ut det som andra förtiger. De ställer de frågor som de gamla medierna undviker. Och de nöjer sig inte med att sitta kvar på redaktionerna – de beger sig ut på gatorna, bland människor, där verkligheten faktiskt utspelar sig. De har blivit den nya sortens raka journalistik: tydligare, skarpare och mer konsekventa än det som i dag kallas mainstream.

Den journalistiska trovärdigheten har alltid byggt på att nyheter redovisas rakt och opartiskt, medan opinionen hör hemma på ledarsidan. När de gränserna suddas ut förlorar journalistiken sin själ. Då lämnas publiken med skev rapportering – och ett samhälle där verkligheten förtigs. Och det får konsekvenser långt bortom medierna. Det innebär också att politiken riskerar att fatta beslut på fel grunder.

Och det är just därför alternativa medier växer – för att människor vill ha journalistik som vågar stå upp för sanningen. Vem i hela världen kan man lita på? Jo, på den som vågar kalla verkligheten vid dess rätta namn.

Helene Bergman är journalist sedan 50 år. Hon har förutom på tidningar också arbetat 16 år på Sveriges Radio, bland annat som nyhetschef på dåvarande Lokalradion. I dag driver hon Kärringbloggen och medverkar regelbundet i Riks som krönikör.