Helene Bergman: Svensk journalistik sviker sitt uppdrag

FN har svartlistat Hamas för systematiskt sexuellt våld vid attacken den 7 oktober. AP, Reuters, AFP och Jerusalem Post rapporterade det som en tydlig nyhet. Men i Sverige valde de största redaktionerna en annan väg.

Sveriges Radios flaggskepp Godmorgon Världen nämnde det överhuvudtaget inte – trots att det är public service, finansierat av våra skattepengar. SVT, DN, SvD, Expressen och Aftonbladet följde inte upp.

Det man däremot kunde se i svensk media, var att GP, SvD och Aftonbladet/Aftonbladet kvällstidning, via TT/AFP, kort nämnde att Hamas redan finns svartlistat – i artiklar som främst handlar om att Ryssland och Israel riskerar att listas själva. Men ingen av dessa publicerade en egen artikel där svartlistningen av Hamas sexuella våld stod i fokus.

Kärringbloggen, min egen plattform blev därför det enda svenska medium som verkligen satte strålkastarljuset på FN:s svartlistning – och responsen blev över 40 000 visningar på X.

Det visar att människor faktiskt vill veta, men att de traditionella medierna inte längre levererar.

Detta är ett journalistiskt haveri.

Jag började själv som journalist för 50 år sedan. På Sveriges Radio, på lokaltidningar, som nyhetschef och i internationella miljöer fick jag lära mig att journalistikens kärna är enkel: att berätta vad som händer – även när det är obekvämt. Att rapportera sakligt, med integritet, och ge människor en så rättvisande bild av världen som möjligt.

Men i dag ser vi något annat. När judiska kvinnor våldtas, skändas och mördas i en terrorkonflikt – då blir det tyst. Tystnaden är inte neutralitet. Den är ett ställningstagande i sig.

Och det här är inte första gången. Vi har sett hur svenska medier ofta väljer bort de mest brännande frågorna. GP har nyligen tappat annonsörer, men de är långt ifrån ensamma om att stå inför en förtroendekris. Förtroendet eroderas när journalister låtsas som om vissa nyheter inte finns.

Det är en farlig utveckling. Om svenska medier fortsätter att blunda för de svåraste frågorna, kommer människor att söka sig till andra källor. Då förlorar journalistiken sin legitimitet.

Public service har ett särskilt ansvar. Sveriges Radios flaggskepp Godmorgon världen är tänkt att ge en helhetsbild av det som sker i världen. Ändå nämndes inte FN:s svartlistning av Hamas sexuella våld förra söndagen. Hur kan man försvara ett sådant urval? Vad sänder det för signaler om prioriteringar och världsbild?

Det handlar inte om att alla medier måste tycka lika. Tvärtom. Men journalistik är inte att välja bort obekväma fakta. Journalistens uppdrag är att rapportera – låta människor ta del av verkligheten, även när den gör ont.

Att FN svartlistar Hamas för sexuellt våld är en nyhet. Punkt. Att de stora svenska medierna inte tycker att det är det, säger allt om hur långt från sitt uppdrag de har hamnat.

Alternativa röster behövs därför mer än någonsin. När de stora redaktionerna sviker uppdraget, kliver andra in och tar ansvar. Riks är ett exempel, liksom min egen Kärringbloggen. Vi fyller det tomrum som Public Service och dagspressen lämnar efter sig – genom att göra det som borde vara självklart: rapportera utan att snegla åt något håll.

Jag har ägnat fem decennier åt journalistik. Min kompass har alltid varit enkel: att berätta vad som händer – även när det är obekvämt. Därför ser jag med oro på att så många andra i branschen nu gör tvärtom: tiger där de borde tala.

Och just därför måste journalistiken återerövras. Inte som propaganda. Inte som aktivism. Utan som det den en gång var –  uppdraget i folkets tjänst.

Helene Bergman

Helene Bergman är journalist och författare med över 50 års erfarenhet från Sveriges Radio, svensk dagspress och internationell rapportering. Hon driver Kärringbloggen och kommer nu också att medverka som krönikör på Riks.se.