Prenumerera
Public service bjöd in Nick Alina till humorprogrammet Invandrare för svenskar. Programmet spelades in. Inbjuden publik såg inspelningen. Men sedan stoppades programmet.
Naturligtvis händer det att program stoppas. Det är en del av journalistiken. Fakta kan vara fel. Uppgifter kan vara otillräckligt kontrollerade. Juridiska problem kan upptäckas i sista stund. En ansvarig utgivare har rätt och skyldighet att stoppa journalistiskt innehåll som inte håller.
Men det var inte det som hände här. Ansvariga företrädare har själva gjort klart att innehållet inte var problemet. SVT:s ansvariga utgivare har till och med förklarat att programmet låg inom de publicistiska riktlinjerna. Problemet var att signalvärdet av Alinias medverkan vägde tyngre än innehållet.
Då återstår alltså en annan fråga. Om programmet inte stoppades på grund av innehållet – varför stoppades det då? Det är här historien blir intressant.
För det var inte staten som ingrep. Det var inte en domstol. Det var inte lagen. Det var kritiken. Trycket utifrån.
Och det är just därför public service borde ha stått fast vid sitt beslut. Självständighet prövas nämligen inte när alla applåderar. Självständighet prövas när kritiken kommer.
Det finns ett gammalt journalistiskt uttryck: Publish and be damned. Publicera – och ta konsekvenserna. Om detta inte sker blir utgivaransvaret bara en formalitet.
Det finns också en märklig ironi i historien. För trycket att ställa in programmet kom i stor utsträckning från människor som själva arbetar med journalistik och publicistik. Människor som bättre än de flesta borde förstå värdet av ett självständigt utgivaransvar. Just därför borde public service ha stått ännu fastare vid sitt beslut.
Public service är inte ett självspelande piano. Public service finns inte heller för att fatta populära beslut eller för att följa opinionen. Public service verkar i allmänhetens tjänst för att människor, lyssnare och tittare, själva ska kunna bilda sig en egen uppfattning.
Därför är det oerhört viktigt att de ansvariga kan fatta självständiga publicistiska beslut, även när de är obekväma. Det är därför verksamheten finansieras av svenska folket och det är därför SVT i det här fallet har ett särskilt ansvar.
Och det är därför programmet borde ha sänts. För när till och med Sveriges största och starkaste medieinstitution börjar tveka inför sina egna fattade publicistiska beslut och viker ner sig för en stark opinion uppstår en fråga som rör något större än ett enskilt program. Den handlar om förtroende. Och då blir det som proggbandet Hoola Bandoola Band sjöng på 70-talet “Vem i hela världen kan man lita på?”
Nick Alina avsnittet i Invandare för svenskar i SVT ställdes eller med ett annat ord försvann för allmänheten. Men frågan finns kvar. Om inte ens public service litar på sina egna publicistiska beslut – varför ska vi göra det?
Helene Bergman,
Journalist, 16 år i public service.
Kommentarer förhandsgranskas inte av Riks och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
