Here we go again – från kvinnokampen på SR till Agnes Wold

”Det var bara ironi.”

När jag läste Christopher Garplinds och David Sundins kommentarer om Agnes Wold var det som att kastas tillbaka till Sveriges Radio under slutet av 1970-talet och hela 1980-talet.

Jag har hört repliken förr. Då kom den från manliga chefer och kollegor när kvinnor protesterade mot jargong, förlöjliganden eller rena härskartekniker.

”Ta det inte så allvarligt.”
”Du måste tåla lite.”
”Det var ju bara ett skämt.”

Och plötsligt satt jag där igen och tänkte:
Here we go again.

Jag tillhör den generation kvinnor som faktiskt utkämpade kvinnokampen inne på public service. Inte på Instagram. Inte i värdegrundsdokument. Utan på riktiga redaktioner med riktiga chefer och riktiga konflikter.

Jag arbetade på Sveriges Radio under slutet av 70-talet och hela 80-talet. Jag satt med i SR:s jämställdhetsgrupp. Jag startade kvinnoprogram. Jag var med och byggde upp ”Amanda”, P4:s första kvinnoprogram. Jag har dessutom varit nyhetschef på Radio Östergötland, numera P4 Östergötland. Lokalradion gav mig till och med FoU-medel för att studera feministisk journalistik i USA.

Och ja – jag har fightats med SR-män förr.

Nu hörde jag Christopher Garplind uppmana Agnes Wold att ”ta av sig myggan och gå i pension”. När kritiken kom gick P3-chefen Dejan Cokorilo ut och förklarade att det handlade om ”ironi” och ”skämt”.

För kvinnor i min generation är detta inget nytt. Vi känner igen mekanismen direkt:
först flockskratt och förlöjligande.
Sedan reträtten:
”Men herregud, vi skojade ju bara.”

Och lika välbekant är chefens roll:
att släta över, normalisera och förklara varför kvinnor inte borde reagera så starkt.

Det ironiska är att detta nu sker i miljöer som ser sig själva som feminismens och jämställdhetens högborgar. Christopher Garplind var inte ens född och David Sundin fortfarande barn när kvinnor på Sveriges Radio redan tog strider om den här typen av jargong och härskartekniker.

Nu sitter de i public service och talar om Agnes Wold i en ton som får många kvinnor i min generation att känna igen den gamla synen på besvärliga äldre kvinnor:
ta av dig myggan och gå i pension.

Många yngre män inom public service tycks leva i föreställningen att de automatiskt står på den goda sidan därför att de har rätt värdegrund, rätt politiska markeringar och rätt fiender. De tar gärna avstånd från ”toxisk manlighet”, SD-killar med keps och EPA-traktorer och män i kommentarsfält.

Men när en äldre kvinna som Agnes Wold inte rättar in sig i ledet spricker fasaden plötsligt. Då kommer samma gamla reflexer fram:
förlöjligande, flockmentalitet och åldersförakt. Och kanske är det just därför affären väckt så starka känslor. För ett ögonblick stod kejsaren där utan kläder.

Sveriges Radios stolta tradition av jämställdhetsarbete riskerar nu att raseras av historielösa grabbjournalister som tror att feminism handlar om rätt värdeord och rätt politiska markeringar – men som inte ens känner igen gammal sexism när den kommer ur deras egen mun.

Helene Bergman