Markus Johansson-Martis: Akut brist på domare och inga lösningar

Einstein hade rätt om Cantwell

Det var Albert Einstein som definierade dårskap som att göra samma sak om och om igen och förvänta sig annat resultat. 

De välkända orden kom till mig när jag läste dels Cantwells artikel (20/4) på ämnet hos Aftonbladet, men också hovrättspresidenten Anders Hagsgårds debattartikel (15/4) i SvD. 

Cantwells slutsats, som är “ctrl+C:ad” från Hagsgård, är att eftersom det är svårt att rekrytera till tingsrätter, som exempelvis Hudiksvalls tingsrätt där endast en av sju rådmanstjänster är tillsatta, bör de läggas ned. 

Paralleller dras till 1990-talet där antalet tingsrätter halverades, delvis på grund av färre uppgifter som idag återfinns hos myndigheter.

Det är ungefär som att lösa bristen på landsbygdsläkare genom att lägga ned vårdcentralerna utanför Stockholm. Visst, måste man, så går det ju att tvinga människor att åka ännu längre till sina måsten, men det är varken schysst eller särskilt praktiskt.

En rimligare lösning

I byråkrat-Sveriges LinkedIn blev ämnet en snackis. En rådman konstaterade korrekt att inte bara små orter i Norrland har svårt att rekrytera domare, utan också i storstadsområdena. Problemet är att arbetsbördan är hög och domarlöner inte tillräckliga menar vederbörande.

Bättre så, får jag nog vidhålla, men problemet är att alla herrar kommer med fel infallsvinkel. De tror att unga jurister tänker som de själva. 

En sak Cantwell och Hagsgård har gemensamt är att båda arbetar i storstäder: Stockholm och Göteborg. En annan sak de har gemensamt är att de befinner sig i slutet av sina yrkesliv. Nog för att de säkert är nöjda med vad de åstadkommit i sina egna karriärer, men de missar en viktig sak i sina resonemang: Problemen med att rekrytera nya domare berör unga jurister med diametralt motsatta förhållanden i privat- och yrkesliv än de själva.

Verkliga förhållanden

Ponera att du är en man eller kvinna som nyss har tagit examen. Sannolikt är du 24–27 år gammal och eventuellt har du redan en partner. I så fall med stor chans någon som är på en akademisk karriär av liknande slag. Inte sällan begränsad till jobb som bara finns i storstäderna.

Om du tar en notarietjänst, vilket är meriterande, är din ingångslön i de flesta fall flera tusen kronor lägre än dina studiekamraterna som går direkt till advokatbyrå. Som notarie sitter du i två år innan du kan söka till fiskal. Då tjänar du ca 42 000 kronor, vilket är några tusenlappar över ingångslönen som affärsjurist i en storstad. Där sitter du i tre år, medan dina kursare puttrar vidare på sina håll.

Först när du har blivit tillförordnad assessor kommer du tjäna bra pengar,  vilket för övrigt är första gången du tjänar över genomsnittslönen i Stockholm. Då hamnar månadslönen på 64 000 kronor. Det gör du i ett år och sedan kan du äntligen söka till domare. 

Denna bana, tills du får en konkurrenskraftig lön tar sannolikt 10-12 år, även om det låter som åtta. På samma tid har några av dina studiekamrater hunnit bli, eller är väldigt nära att bli, delägare på några av de finaste advokatbyråerna i Stockholm.

Men lön är en sak. Den kanske viktigaste omständigheten, inte minst för yngre generationer, är livskvalitén. Om en ung jurist väljer denna bana kommer den med stor sannolikhet behöva vara beredd att ta sitt pick och pack och flytta säkert tre gånger. Riva upp livet man etablerat på ett ställe och skapa nya sammanhang i nästa. 

Då kan det vara svårt att hålla ihop den där relationen som vissa redan har. Samma gäller ifall man träffar någon efter flytt ett eller två. Alla vill inte flytta till Hudiksvall i två år för att senare flytta igen. 

Vad som faktiskt krävs

Ingen hävdar att det är svårt att hitta nyexaminerade jurister som vill söka ting. Däremot är det riktigt svårt att få dem att stanna hela domarbanan. Inte minst då, för varje steg de tar i denna process, blir alltmer attraktiva som jurister på annat håll.

Är du ung är det inte ett par tusenlappar som avgör vilken väg du går. Inte heller är domares arbetsvillkor avskräckande på något sätt. Men vägen dit är kantad av ett inte så upplyftande  krångel för de som vill stadga sig och samtidigt få en schysst karriär. Då kanske hundåren på en byrå lockar mer, de går ju fortare.

Men sådant tänker inte herrarna Cantwell och Hagsgård på. De löste det här för länge sedan, och det gick ju bra. Varför skulle inte alla andra kunna göra detsamma? Det är bekvämt att tro att problemet är geografin. Men tyvärr är varken möjligt eller önskvärt att flytta ner hela Hudiksvall till en storstad.