Prenumerera
På Katarina den stores tid fanns en högt uppsatt militär vid namn Grigory Potemkin. Efter den ryska annekteringen av Krim-halvön ville han imponera på sin regent och, enligt många källor, älskarinna. År 1787 kom Katarina dit och såg byar längs vägarna och människor som levde sina vardagar. Allt såg toppen ut. Problemet var bara att allt var en lögn. Vad Katarina såg var kulisser och skådespelare.
Från denna anekdot kommer termen Potemkinkulisser som används än idag inom politik. Historien drogs mig till minnes efter att Kristdemokraterna, med Ebba Busch i täten, presenterade sitt nyårslöfte. Den 29 december skrev hon i Expressen att staten måste bli smalare och vassare. Skattepengar skulle gå till välfärden, inte till myndighetspersonal som gör egna tidningar, beställer profilkläder eller betalar för Facebookannonser.
Det lät bra. Busch säger sig vilja göra sig kvitt nio myndigheter från årsskiftet. Hon ger också en känga till förra S-regeringen för att ha låtit byråkratin växa medan skatten höjdes och kärnverksamheterna tog stryk.
Busch vill bekämpa slöseri. Därför riktar KD in sig på kommunikation och lokaler.
Enligt debattartikeln ökade antalet kommunikatörer fyra gånger snabbare än övriga personalkategorier 2006–2019. Statskontoret uppskattar att myndigheterna lägger 1,5 miljarder kronor årligen på påverkanskommunikation, vilket motsvarar två Jas Gripen eller 2 800 polislöner. Mycket pengar med andra ord.
Från och med nu ska regeringen därför ställa krav på att myndigheter rapporterar kommunikationskostnader och motivera hur det bidrar till kärnuppdraget.
Bra, antar jag.
Vad gäller den andra utgiftsposten, lokalkostnaderna, ser Riksrevisionen möjligheter till effektiviseringar på uppemot 4 miljarder kronor årligen.
För en enskild är det förstås mycket pengar, men beaktar man att utgifterna i statsbudgeten 2026 ligger på 1 542 miljarder liknar det mer korvören. Det säger något.
Faktum är att hela debattartikeln är talande, men inte på det sätt Busch tror.
Med största sannolikhet var det skribenten Peter Hitchens som kom på bikiniprincipen inom politik. Med det försökte han ringa in att när en politiker säger något är det mest intressanta vad som inte nämns.
KD tror att de talar om hur handlingskraftiga de är men i själva verket säger det endast hur lite de faktiskt gör.
Rätt problembild. Visst. Men alla är överens om att slöseri på skattemedel är dåligt och att kärnverksamhet måste fungera. Problemet är alla andra omständigheter.
Det finns inte en kotte i vårt avlånga land som tror att 9 myndigheter gör någon skillnad. Inte heller ska dessa myndigheters uppdrag eller uppgifter försvinna. De ska bara flyttas till andra myndighetskontor, med andra skyltar ovanför entrédörren.
Inte ett spår finns av en beskrivning av hur mycket pengar staten kommer spara, för besparingar finns inte. Faktumet att de inte ens nämner vad rapporteringar, som vilka myndigheterna beordras lämna årligen om kommunikationskostnader kan leda till för konsekvenser, vittnar om samma sak. Att ingenting kommer förändras.
Men hon vill gärna få oss att tro det. Att hon tar välfärdens problem på största allvar.
Därför ska exempelvis fler jobba hemifrån, eftersom de ska skära ner på lokalkostnader. Det kan inte finnas Inte en enda person som bevittnat människor inom offentlig sektor och tror att verksamheten blir mer effektiv om folk jobbar hemifrån.
Såklart är varken vice statsminister Busch och hennes parti dumma. De vet exakt vad de sysslar med. Men varför skriver de då nästan rätt saker?
Det är inte så att deras väljare inte vill stoppa slöseri. Eller bara lite. Inte heller skulle någon komma till Busch o säga att de vill ha mer byråkrati och mindre pengar till kärnverksamheteni.
Således handlar det om något annat.
Svaret återfinns med största sannolikhet i vad Jimmie Åkesson sade i podcasten Sista måltiden (14/11 2025) när Tidöregeringens eviga utredningar kom på tal.
Han konstaterade att de borgerliga partierna har en helt annan attityd och relation till förvaltningen än vad han själv tycker man borde ha. Enligt honom har borgarna en slags symbiotiskt förhållande där man "samarbetar", som han kallade det.
Det är förstås både ett fel och ett problem. Och häri ligger KD:s begränsningar.
Regeringsformen säger att regeringen styr riket och har myndigheterna till sin hjälp. De senare är underställda regeringens vilja. De är ett medel för genomslag, helt enkelt.
Men Kristdemokraterna tror inte på det. De föreställer sig sin relation till myndighetsväsendet som ett Felix Herngren regisserad komediom ett halvfungerande äktenskap, där varje interaktion kräver först en kohandel med sig själv och senare sin partner. Annars blir myndigheterna "griniga".
KD skulle helt enkelt aldrig våga göra något åt ett slöseriomsusat myndighetsväsende, för de tror inte sig kunna göra något åt saken. I deras tankevärld styr myndigheterna riket, och sig själva, (minst) lika mycket som de folkvalda gör. Men de måste ge sina väljare något litet att bita i alla fall.
Egentligen är det så, om någon äktenskap-liknande relation finns alls i sammanhanget är det mellan politiken och väljarna. Busch inser förstås detta men tro sig inte kunna göra något åt saken. För relationen till förvaltningen är tuffare att hålla varm och gosig.
Avslutningsvis skriver Busch att "tilliten till det offentliga bygger på att skattepengarna används ansvarsfullt." Hon har rätt. Men inte är det folket som kan pusta ut efter KD:s nyårslöfte, endast slösaktig myndighetspersonal.
Till folkets ära har hon istället målat upp en emotionellt bekräftande potemkinkuliss som ger sken av att seriös verksamhet förekommer. Att hon faktiskt gör något åt skatteslöseriet och det evigt svällande myndighetsväsendet.
Med aktionen har hon säkert fångat någons hjärta. Antagligen en myndighetskommunikatör som beställt onödigt dyra profilkläder.
Kommentarer förhandsgranskas inte av Riks och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
