Klingström: Dags att uppvärdera kärnfamiljen

När jag väntade mitt första barn var det ingen som hurrade. Då var jag ändå gift, hade en fast statlig tjänst och bostadsrätt i ett av Göteborgs tryggaste områden. Men vi var, med dagens mått mätt, unga. Och någon karriär hade vi inte hunnit göra. Vi hade inte hunnit resa, eller leva tillsammans som ”dinkisar” (dual income, no kids) särskilt länge. Oj, sa min svärmor när hon fick höra nyheten att hennes yngsta son skulle bli pappa. Ojojoj, sa min mamma och såg bekymrad ut inför det faktum att hon skulle bli mormor. 

När vi väntade vårt andra barn höjde barnmorskorna på Mödravårdscentralen (MVC) på ögonbrynen. Så tätt? Hur skulle det gå med jobbet? Ville jag inte tillbaka in på arbetsmarknaden först? Nej, inte direkt. Vid det här laget hade jag bestämt mig för att säga upp mig från min tjänst på Försäkringskassan för att vara hemma med barnen på heltid. Det väckte oro på MVC. Blev jag kanske tvingad? Rent av slagen? Jag kallades in i ett litet rum tillsammans med två HBTQ-diplomerade barnmorskor för att fylla i ett frågeformulär. Min man fick absolut inte följa med. Hur stod det till med livssituationen egentligen? Mådde jag bra?

På MVC ville de gärna prata om reproduktiv livsplan (RLP), preventivmedel och LARC-metoder (long-acting reversible contraception). Det där med att vara gravid och få barn verkade mest vara ett nödvändigt ont, något ofeministiskt och heteronormativt som kunde hända i glappet mellan två jobb. Väntrummet formligen svämmade över av regnbågsflaggor. Varenda barnmorska bar ett regnbågsfärgat nyckelband runt halsen och en namnbricka på bröstet i samma mönster. Mottagningen var HBTQ-diplomerad så till den grad att jag fortfarande kopplar prideflaggans färger till ett molande gravidillamående. Inte en enda affisch porträtterade en heteronormativ barnfamilj. Inte en enda broschyr visade en vanlig svensk familj med en mamma, en pappa och ett eller flera barn. Min man kallades konsekvent för min ”partner” i normmedveten anda. 

En ljuspunkt under min andra graviditet var ett läkarbesök på Vårdcentralen. Jag hade hög feber och var orolig att det påverkade barnet i magen. En läkare med utländsk bakgrund tog emot mig. ”Vad duktig du är!” sa han. ”Det är inte många kvinnor i Sverige som skaffar barn så tätt. Du är jätteduktig som gör det! Det är jättebra!”. Det var ingen feberhallucination. Han sa så. Och jag kände mig för första gången under min graviditet sedd och uppskattad av någon annan än min man.

Det krävdes alltså någon från ett annat land för att säga något positivt om det faktum att jag väntade mitt andra barn. Det MVC såg som ett hinder för min karriär, och ett möjligt tecken på våld i hemmet såg han som en bedrift! Med stor sannolikhet kom han från en ett land där stora barnkullar är norm. 

Jag funderar ibland på hur många barn jag hade fått i ett land där en stor familj är normen. Hur hade mitt liv sett ut i ett samhälle där barn värderas högre än karriär? Samtidigt har regeringen nyligen tillsatt en utredning på temat för att försöka förstå varför barnafödandet i Sverige minskar drastiskt.

Om vi leker med tanken att ett samhälle bygger på värderingar och normer, kanske vi finner svaret där. Jag leker i alla fall med tanken på ett samhälle där dinkislivet varken är ett mål eller ett begrepp. Där man blir glad av beskedet att ett par väntar barn – även om de inte hunnit resa eller renovera badrummet. Leker med tanken att institutioner som MVC tapetserar väggarna med bilder på alldeles vanliga barnfamiljer, istället för regnbågsflaggor. Kanske det är dags att uppvärdera kärnfamiljen och göra vanliga svenska barnfamiljer till norm igen?

Linnea Klingström,
Kulturvetare och andra vice ordförande i föreningen Gimle