KRÖNIKA: Dalgard och regeringen tar inte problemen på universiteten på allvar

Författaren G. K. Chesterton brukade säga att en vitmålad ­stolpe oundvikligen mörknar om ingen regelbundet stryker på ny färg. En sanning så självklar att man kan undra varför just borgerliga debattörer gång på gång tycks glömma den. De antar att om samhällets staket lämnas i fred – fria från ”politik” – så förblir de skinande vita av sig själva.

Det är därför Henrik Dalgards krönika i Svenska Dagbladet (25/7) “I Sverige skulle Harvard inte ha en chans” skaver. Han hävdar att svenska universitet skulle må bäst av att kopplas loss från staten och bli stiftelser, som Harvard. 

Med blicken västerut ser han ut mot en bättre ordning men beklagar sig över utvecklingen under Trumpadministrationen.  

När jag gör detsamma ser jag det precis motsatta.

Dalgård tar avstamp i den relativt nytillsatta Harvard-rektorn Alan Grabers (som år 2024 ersatte den uppenbart identitetsrekryterade rektorn Claudia Gay) intervju med tidskriften The Atlantic. Där rektorn försöker nyansera konflikten med Vita huset.

Han medger visserligen att antisemitism, självcensur och ideologisk likriktning blivit ett problem på campus – men menar att Vita huset driver striden mest därför att Harvard är deras ”ideologiska motståndare”. Dalgård sväljer förklaringen och applåderar rektorns egna reformer som bevis för att universiteten kan städa på egen hand om bara politikerna backar.

Här skiljer våra observationer sig.

Rektorns alla lovvärda åtgärder – indragna studenter som hetsat mot judar, nya forskningsmedel till avvikande perspektiv, utredningar om tystnadskultur – kom först efter att kongressförhör, donatorbojkott och hot om federalt anslagsstopp hade tänt eld i Harvards styrelserum.

Ingen statlig pensel, ingen ny vit färg.

När jag blickar mot utvecklingen i USA ser jag alltjämt något annat.

Onsdagen 24/7 stod det klart att Columiba University och Vita huset har ingått en överenskommelse om en rad åtgärder ska vidtas i utbyte mot att Columbia inte permanent ska förlora sina enorma forskninggstöd från staten. 

Universitetet ska återbetala 220 miljoner dollar som tilldelats tidigare genom bidrag. Som en del av överenskommelsen gick universitetet med på att granska sina kursplaner för att säkerställa att de är ”omfattande och balanserade”. Universitetet lovade också att avsluta program som främjar ansträngningar för att uppnå rasbaserade resultat, kvoter och mångfaldsmål. Universitetet kommer dessutom att behöva lämna en rapport till tillsynsmyndigheter för ytterligare granskningar.

Ur politisk synvinkel är detta en målbildsuppvisning från Vita huset. Se och lär, svenska politiker.

Staten målade på ett lager med ny färg och vips kommer vi se hur den gamla härliga lystern sakteligen kommer tillbaka igen.

Överenskommelsen är av allt att döma en positiv sak, om man gillar meritokratiska och sanningsbejakande universitet. De flesta förstår detta, men inte Timbro-anknutna Dalgard. Han verkar inte själv ha märkt hur åtgärderna på Harvard kom till just på grund av politiska påtryckningar.

Han är dock inte ensam om denna något naiva inställning till högre lärosäten. 

Poängen med krönikan är egentligen att välkomna regeringens utredning om huruvida man borde förändra svenska universitets organisationsform från myndighet till stiftelseform. Precis som i USA.

Regeringen tycks alltså lida av vissa felaktiga föreställningar som Dalgård själv gör i sakfrågan.

Onekligen har vi stora problem i Sverige på högskolor, av olika slag, som påminner om USA. Bland annat gällande vänskapskorruption, inter diskriminering av åsiktsavvikare bland anställda,  ämbetsinnehavare som nyttjar sina maktpositioner att propagera för sina egna åsikter, tvingar professorer gå indoktrineringskurser eller strösslar pengar på att undervisa i radikala teorier.  

Dessa bekymmer är dock begränsade i jämförelse med situationen i USA. Sannolikt är så fallet tack vare att det finns möjligheter för staten att använda sig av statliga styrmedel.

Extrema inslag är lättare att parera bort och externa finansiärer med egna politiska agendor utövar inget inflytande på undervisningen.

Även om inte Dalgård m.fl. ser bekymren med den utveckling som sker på svenska universitet, är vi dock många andra som gör det. För oss är det bra om statliga påtryckningar förekommer för att säkerställa högsta kvalitet på universitetens verksamhet.

För att återigen låna Chestertons analogi: om man ibland målar om staketet med ny vit färg kan man förhindra att färgen flagnar av.

Därför välkomnar jag om Dalgård gör detta till en värderingskonflikt. Låt borgarna vara ärliga: vill de bli förelöpare åt vänsterextremism? Vi är många som inte tänker låta det ske.

För en akademi som är fri i sitt sanningssökande måste alltid vara bunden av sitt ansvar.

Markus Johansson-Martis, samhällsdebattör