Prenumerera
“Världen är sannerligen helt upp och ner”, skriver vänsterextrema Tobias Hübinette över att Israels ambassadör hyllar Sverigedemokraternas senaste debattartikel. Och jag kan inte annat än instämma, när jag ser hur populiströrelserna i väst utvecklats. Allt har blivit upp och ner.
För bara några år sedan hade dessa rader varit skäl nog att sätta tvångströja på en generation Z-konservativ opinionsbildare i Sverige. Men inte längre.
Nationalistvindarna har svept över Europa en längre tid. Allt fler vågar kalla sig konservativa eller nationalister. Ibland båda. De säger sig sätta sitt eget land främst. Och det gjorde de – fram till för ungefär fem minuter sedan.
För den senaste veckan har, minst sagt, varit… upp och ner.
Det började med att regeringen i lilla landet Sverige vill sätta press på Israel att uppfylla sina folkrättsliga förpliktelser i konfliktzonen Gaza om att få in nödhjälp till civilbefolkningen. Konkret vill regeringen pressa EU till att frysa handelsdelen i associeringsavtalet med Israel.
Alltså ville regeringen be en annan entitet att be en annan entitet om att göra något. Hur det ska gå till lämnas vi ovetande inför.
Läser man utspelet ord för ord går det med enkelhet se hur han heller inte varken fördömmer någon åtgärd som Israel har vidtagit i det mycket blodiga kriget eller förnekar att trycket mot Hamas måste öka för att de ska släppa gisslan.
Trots detta blir partiföreträdare i KD och SD ursinniga, fastän att det endast handlar om nödhjälp till folk som lider på grund av ett krig som har kostat en beskedlig del av den totala befolkningen i området. Även kristna har mördats och kyrkor förstörts.
Vreden gick så långt att först Åkesson beklagar sig över att de kanske borde ha villkorat utrikespolitiken i Tidöavtalet, trots allt. Senare skrev han en debattartikel tillsammans med Aron Emilsson om att det är ett misstag att frysa handelsavtalet mellan EU och Israel. Det riskerar att stärka terrorgruppen Hamas som styr i Gaza, menar de. Även hur det händelseförloppet skulle se ut lämnades utanför texten.
Till följd av ställnignstagandet lät sig inte Israels ambassadör i Sverige att vänta, utan tackade SD-företrädarna via X och jag gissar att många SD:are klappar sig över axeln.
Samtidigt känns det som att jag missade memot. Vad förstår alla utom jag själv?
Hur kan man vilja orsaka splittring i Tidösamarbetet över något så tandlöst som Ulfs utspel? Snarare borde man spara en sådan konflikt till, låt säga, inrikespolitiska frågor.
I synnerhet om man kallar sig nationalist eller konservativ – eller båda. Jag minns hur befriande det var när det äntligen fanns ett parti som konsekvent sade sig vilja sätta vårt lands egna medborgares intressen först. Som lade mindre vikt vid utrikespolitiken, eftersom de svenska problemen var för viktiga för att trängas undan.
Samma aktörer vill idag gå i klinch med regeringen över en konflikt på andra sidan jordklotet. Den bismarckska “realpolitiken” lyser med sin frånvaro. Allt är upp och ner.
Samma oförstånd lämnas jag med när jag ser de senaste dagarnas utspel från president Trump i USA. Han kommer att frysa 1,9 miljarder dollar i nödhjälp från FEMA (Federal Emergency Management Agency) till medborgare i nöd – i USA – om dessa delstater råkar styras av politiker som antagit så kallad BDS-lagstiftning, alltså bojkott av israeliska företag.
Med andra ord: även den amerikan som röstat för Trump och troget stöttat America First-agendan ska nekas nödhjälp – om han bor i fel delstat. Trump använder naturkatastrofer som påtryckningsmedel i utrikespolitiken.
Det är extremt, och jag tror många i den svenska högern skulle hålla med. Men det sätter också fingret på något större: Hur kan America First – eller Sverige först – betyda ett annat land först?
Jag ser inte kausaliteten.
Samtidigt orsakar man splittring i de egna leden. I USA. I Sverige. I högern. Allt för ett annat lands krig och agenda.
En klokare linje för nationalister vore att helt enkelt lägga proportionellt mycket mindre fokus på dessa frågor. Utrikespolitik vinner man sällan val på – men man kan förlora dem, som det heter.
Sedan ett decennium tillbaka har populiströrelser i Västeuropa ridit på en våg av väljare som tröttnat på ledare som sätter andra intressen före folkets. Som längtat efter någon som står upp för det egna. Den längtan är fortfarande värd att ta på allvar.
Låt oss inte bli det vi en gång reste oss emot.
Och snälla sluta ge mig skäl att säga att Tobias Hübinette har rätt. Igen.
Markus Johansson-Martis, samhällsdebattör och jurist
