KRÖNIKA: Man bör aldrig påbörja ett uppdrag man saknar vilja eller förmåga att fullfölja!

När världens mäktigaste nationer samlar sina resurser för att konfrontera en regim som i decennier förtryckt sitt eget folk, spridit terror i omvärlden och hotat sina grannar, har haft utplåning av Israel som agenda nummer ett och betraktat västliga sekulär frihetliga världen som satanistiska då borde målet vara glasklart. USA:s ambassadör i Israel, pastorn och politikern Mike Huckabee, skriver till president Trump:

"Ingen president under min livstid har stått i en sådan historisk position som du gör nu — inte sedan Truman 1945. Jag vänder mig inte till dig för att övertyga dig, utan för att uppmuntra dig. Jag tror att du kommer att höra från himlen, och den rösten väger tyngre än min eller någon annans.”

Men i fallet Iran valde USA:s president Donald Trump, att stanna vid en halvmesyr. Istället för att slå mot roten till ondskan – diktator Khamenei och det islamiska teokratins innersta kärna – valde man att hota, pressa, och i slutändan rädda diktatorn från den undergång han förtjänade. Trump har till och med offentligt skrutit med att han "räddade" den iranske ledaren. Frågan är vad som är mest absurt – att en amerikansk president hjälper till att bevara en av vår tids mest brutala regimer, eller att han dessutom betraktar detta svek som en politisk seger. Det är ett moraliskt haveri som saknar motstycke.

Vad som gör detta ännu mer allvarligt är att det inte längre bara är vänstern – kommunister och vissa liberaler – som förnekar eller förminskar hotet från primitiv islam. Nu har även delar av den amerikanska högern, särskilt MAGA-rörelsen, anslutit sig till de "nyttiga idioter" som i sin okunskap, arrogans och faktaresistens underminerar varje seriöst försök att konfrontera denna totalitära ideologi. Genom att blunda för verkligheten, eller ännu värre, relativisera den, har man blivit en del av problemet snarare än lösningen.

Operationen mot Iran visade visserligen regimens svaghet, även om det var tydligt att det islamiska styret i Iran är en papperstiger. Men diktatorn har inte överlevt på grund av inre styrka, utan tack vare västvärldens oförmåga att fatta rätt beslut i avgörande ögonblick. Vi har gött monstret med vår teknologi, våra pengar och vår diplomatiska godtrogenhet – och blir sedan chockerade när det reser sig starkare än någonsin. Det är ett självbedrägeri utan motstycke.

Var operationen mot den iranska regimen en framgång? Kanske delvis – hotet mot Israel neutraliserades temporärt. Men samtidigt avslöjade det västvärldens moraliska vankelmod, vår benägenhet att kompromissa med ondskan, att tro på eftergifter och halvlösningar. Under tiden fortsätter det iranska folket att lida, nu i mer än 45 år, medan västvärlden vacklar. Och som ett resultat har detta lidande börjat spilla över på väst – genom massmigration, ideologisk infiltration och en aggressiv spridning av primitiv islams ideologi, en total demografisk förändring. 

Det akuta hotet må ha dämpats, men det är långt ifrån borta. En cancer botas inte med Alvedon, den måste opereras bort med kirurgisk precision – annars är det bara en tidsfråga innan den tar över hela kroppen och dödar dig. Samma princip gäller för totalitära hot. De kan inte "förhandlas" bort. De måste konfronteras – och besegras – med kraft och moralisk tydlighet.

Historien har redan givit oss en föraning om priset för eftergivenhet. Nazismen fick växa i skuggan av västerländsk naivitet. När väl tyrannen greppade Europa blev kostnaden för att störta honom ohygglig. Ska vi nu upprepa samma fatala misstag – men med ett nytt ansikte, en ny ideologi, fast med samma förödande konsekvenser! Besvikelsens är gränslös 

Det finns fortfarande en möjlighet att agera. Att visa beslutsamhet, mod och moralisk klarhet. Men tiden rinner ut. Varje gång vi väljer feghet, pragmatism och politiskt självbedrägeri framför handling, förlorar vi inte bara mark – vi förlorar vår själ.

Nima Rostami, advokat och debattör