KRÖNIKA: Pensionera statsministrar - för svenska intressens skull

Man hör ofta att politiker är broilers – att de aldrig gjort något annat än att skriva debattartiklar, dela flygblad och orera på möten. En rimlig invändning. Men mer sällan pratar någon om vad som händer efter – när broilern ska ut i världen och bli fri.

För vad gör en statsminister när mandatet är slut? Inte går han hem till soffan. Efter år i maktens centrum är det svårt att nöja sig med något annat. Det är mänskligt. Problemet? De kan i regel bara politik. Varför inte ta den kompetensen till marknaden?

Det är här problemen börjar. För vissa av dessa nya arbetsgivare är helt ofarliga – andra betydligt mer tveksamma. Och det är inte nödvändigt att de är direkt skadliga. Det räcker med att en rimlig medborgare kan förhålla sig skeptisk till relationens karaktär.

Sedan 1990-talet har vi sett gott om exempel:

Ta Carl Bildt. Förutom att han regelbundet talar om vad svenska medborgare bör tycka om internationella konflikter, sitter han i styrelsen för den amerikanska tankesmedjan RAND Corporation  som är direkt finansierad av amerikanska militär- och säkerhetsrelaterade myndigheter och NGO:er.

Eller Fredrik Reinfeldt. Sedan några år tillbaka sitter han i styrelsen för ett kinesiskt statsägt bolag och har lyft miljontals kronor i ersättning och provision på företagets vinst. 

Stefan Löfven är ett mildare exempel. Han har visserligen blivit mångmiljonär genom sitt konsultbolag Baven AB, samt via sina uppdrag för Public Affairs-byrån Rud Pedersen. Likaså är han ordförande för det europeiska socialdemokratiska samlingsorganet. Hade han inte fortsatt springa på S-kansliet hade jag haft mindre att invända. Det finns som sagt värre exempel. 

Ett annat socialdemokratiskt exempel finner vi i Göran Persson. Efter avslutad tjänst som statsminister blev han också lobbyist och bor numera på en herrgård. Han var också ordförande i Swedbank – visserligen efter bankens penningtvättsskandaler, men ändå.

Jag säger inte att alla sådana uppdrag är problematiska.Det är exempelvis svårt att kritisera Jan Björklund som efter politiken har varit ambassadör och blev nyligen Kungliga Hovets nya riksmarskalk. 

Inte heller är några av dessa män folkvalda längre. Men likväl har de fortsatt makt i form av tillgång till medier, plattformar och politiska nätverk – samtidigt som vissas lojaliteter blivit allt grumligare.

Det finns med andra ord skäl att invända sig mot att före detta statsministrar - eller andra ministrar kan marknadsföra sig själva som dörröppnare till svenska statsmakten, eller som informella språkrör för utländska intressen. Det i sig behöver inte innebära att de missbrukar dessa kompetenser. Jag säger inte ens att lobbyorganisationer i alla fall är negativa för demokratin, ibland fyller de en viktig funktion. 

Redan idag kräver staten att vissa tjänster uppfyller specifika kriterier: medborgarskap, säkerhetsprövningar, frihet från beroendeställning. Men när det gäller landets högsta verkställande poster, finns inget skyddsnät alls. 

Varför ska en statsminister kunna lämna jobbet på fredagen och börja fakturera ett utländskt bolag på måndagen?

Och vi ska inte lura oss: vi kommer aldrig ha statsministrar utan en lång partibakgrund. Det är en naturlag. Men just därför måste vi också införa skyddsvallar. För personer som aldrig gjort annat än politik är särskilt sårbara för att fortsätta sälja sin betydelse – långt efter väljarnas uppdrag löpt ut. 

Vad vi behöver mindre utav i Sverige är ett klägg och det finns sätt att begränsa “kläggighet”.

Begränsa deras eftermarknad. Sätt karensregler. Kräv öppen redovisning. Eller pensionera dem helt – med fullt statsrådsarvode om så krävs. Det är en liten kostnad för att skydda något mycket större: förtroendet för regeringsmakten och vårt politiska system. 

Sverige behöver ledare som vågar stå för något – även efter att ridån gått ner. Inte sådana som smyger ut genom sidoingången och direkt in i andras intressen.

Markus Johansson-Martis, jurist och opinionsbildare