Prenumerera
Europeiska revisionsrätten (ECA) har granskat tio medlemsländers användning av den beryktade coronafonden, och resultatet är inte imponerande.
De konstaterar att transparensen är så bristfällig att det i ett fall inte gick att få fram grundläggande information alls. I fyra av tio länder lämnar man bara ut uppgifter på begäran, och revisorerna fick i vissa fall vänta månader på svar.
Gemensamma pengar går bra, men inte gemensam insyn verkar mindre populärt.
Få kanske minns det, men i mars 2021 röstade riksdagen igenom beslutet att låna ut 750 miljarder euro till EU, något unionen aldrig gjort tidigare. Bara Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna röstade nej. Vid voteringen lade M och KD ner sina röster, och vänstersidan tillsammans med L röstade för.
Sveriges bidrag beräknades till ungefär 150 miljarder kronor och var mer än vad vi fått ut i stöd. Det är 14 300 kronor per svensk vi aldrig får tillbaka och själva skuldsättningen löper inte ut förrän 2058.
Slöseriombudsmannen utsåg fonden till årets värsta slöseri redan 2021. Hos Skattebetalarnas förening kallar han det ett "misstag" och menar att fonden skapar mer byråkrati och gör att misskötta länder får bidrag i stället för att ta tag i sin egen ekonomi.
Mycket kan sägas om fonden, men ett misstag var det inte.
På hemsidan skrytes det om hur pengarna ska gå till bland annat jämställdhetsprojekt och klimatomställningen, med historien om Northvolt bakom oss behövs väl inte mer sägas om huruvida pengarna gick till något av nytta alls. Eventuellt stöd till de som fick det ekonomiskt svårt under pandemin, exempelvis småföretagare, lyser med sin frånvaro.
Men själva granskningen är som sagt svår att göra. En representant för ECA, Ivana Maletic, konstaterade att vi kan med säkerhet veta att pengarna har använts men inte ifall de har spenderats på sätt som gör medlemsländerna starkare. Givet fokusområdena är det nog för mycket att hoppas på.
Allvarligt är det också att den dåliga transparensen var inbyggd från början. För första gången i EU:s historia betalades stora summor ut i förväg, utan koppling till faktiska kostnader. Trots svårigheterna att granska har EU:s åklagarmyndighet EPPO ändå hittat bedrägerier.
Trots det vill nu EU göra samma sak med den ordinarie långtidsbudgeten. En "konkurrenskraftsfond" på 234 miljarder euro, konstruerad enligt samma principer. "Tillvägagångssättet har visat sig effektivt", uppger en talesperson. Effektivt för vad? Det kan man inte svara på.
Det är lätt att kalla det ett systemfel. Men den förklaringen tar ifrån beslutsfattarna deras eget ansvar. Det är inte "EU" som en abstrakt kraft som beslutade att transparensen fick stryka på foten. Det är människor med agendor som aktivt konstruerade ett system där ansvaret var omöjligt att utkräva och pengarna svåra att spåra.
Om något är det deras egna preferenser som vill driva på för en politik som centraliserar mer beslutanderätt till Bryssel på bekostnad av medlemsstaternas autonomi. Förstås är det jobbigt att ta hänsyn till 27 medlemsstaters viljor, och enklare är om de själva får bestämma över mer.
På samma sätt som svenska politiker skröt om Northvolt och Stegra vill man gärna skryta om "enorma satsningar" på projekt enligt sina egna preferenser. Inte sällan kopplat till klimat, jämställdhet och annat av samma kaliber.
Svenska politiker har ett stort ansvar att mota Olle i grind, men det ser vi sällan av andra än SD. Inga utspel om att EU måste redovisa vad de gjort med pengarna, inga krav på att svenska skattebetalare ska få veta vart 14 300 kronor per person tog vägen.
EU-kommissionen, med von der Leyen i spetsen, vill inte att någon ifrågasätter utfallet. Och svenska politiker gör det inte svårare för henne.
Tillfället har gjort tjuven, men icke desto mindre är de tjuvar. Och tjuvar stjäl tills de blir tagna på bar gärning.
Kommentarer förhandsgranskas inte av Riks och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
