Markus Johansson-Martis: Kaos hos jämställdhetsmyndigheten – men vems fel är det?

Jag erkänner: jag har fått ett gott öga för den tuffa före detta åklagaren Lisa Tamm. Det började i höstas när hon föredömligt beslutade att inte ha med flickor med slöja i myndighetes kommunikation.

Motiveringen till beslutet gav hon till Göteborgs posten: "Vi ska inte sexualisera små flickor och de ska inte dölja sig på det sättet. Det stämmer ju inte överens med jämställdheten”. Inte heller har hon varit rädd att uttrycka hur allvarliga hedersrelaterade problemen är i Sverige. 

Troligtvis är hon färgad av alla år i hennes förra yrke. Redan på den tiden beskrivs hon som en kontroversiell chefsåklagare som säger vad hon tycker. Bland annat har hon liknat Rinkeby vid en krigszon. Något som påstås ha irriterat både chefer och ministrar när hon var chef för RIO (Riksenheten mot internationell och organiserad brottslighet). 

Hursomhelst väckte beslutet om att sluta ha beslöjade barn i sin kommunikation missnöje redan i somras. Anställda fann att beslutet kunde leda till exkludering och osynliggörande av flickor som bär slöja. De betonade vikten av igenkänning och representation i myndighetens kommunikation som vänder sig till hela samhället.

Om det är ribban kanske skriverierna från senaste veckan inte ska komma som en chock. Det var nämligen så att myndigheten offentliggjorde en intern medarbetarundersökning som pekar på arbetsmiljöproblem under hösten. 

Stressen sägs vara hög, förtroendet för ledning lågt och flera anställda uppger att det förekommer diskriminering och kränkande särbehandling kopplat till kön och ålder. Lite ironiskt för en jämställdhetsmyndighet.

Tamm själv förnekar inte att resultatet är allvarligt men hänvisar till att enkäten genomfördes mitt under en omorganisation och under debatten om ovan diskuterad bildpolicy. 

Sedan är det så att arbetsmiljöproblem inte är en nytt fenomen på myndigheten. Redan innan Tamms tillträdde pekade statskontorets undersökning från 2024 på bristande arbetsmiljö och låg tillit till ledningen. Flera år innan dess, 2018, gjordes redan en intern undersökning som visade att 70% av anställda var i riskzonen för att gå in i väggen på grund av arbetet. 

Dåvarande generaldirektören, Lena Ang, förklarade problemen med att myndigheten då var nystartad. Under hennes tid som GD (2018-2024) fördubblades antalet anställda och i slutet bestod 85% av alla anställda av kvinnor. Samma chef bjöd för övrigt in den muslimske kyskhetspredikanten Sheikh Ibrahim Lethome till ett webinarium år 2022 för att diskutera arbetet runt könsstympning av flickor. Motsägelsefullt kan man tycka.

Av det som hittills redovisats kan man dra två slutsatser. Antingen är problemen ett ledningsproblem, alltså hos Tamm. Eller så ligger de utanför direktörens kontor, bland medarbetarna.

Det senare skulle exempelvis förklara varför väldigt stor kritik väcktes internt efter Tamms utlåtanden om hedersrelaterade frågor. Likaså de bekymmer om stress, mobbing och ältande om “representation” i verksamheten. Alla dessa saker är delar av ett återkommande mönster i verksamheter som innehar denna medarbetardemografi. 

Jag menar inte att det beror på könen egentligen, utan dessa människors preferenser. Det är endast en viss grupp människor som söker jobb på en jämställdhetsmyndighet. De bryr sig innerligt om jämställdhet, representation och “allas lika värde”, eftersom det är i linje med deras ideologi. Jag är mest förvånad över att det finns män där över huvudtaget. 

När det interna missnöjet uppdagades på nytt sade Tamm själv till GP (5/1 2026) : “Vi måste gå till botten med vad det kan bero på, för det överraskar verkligen. Vi är en rättighetsmyndighet och det kan vara så att vi drar till oss personer som är extra uppmärksamma och känsliga när det gäller den typen av frågor.” 

Ett milt sätt att uttrycka sig, utan att för den delen vilseleda om vad som är problemet. 

Av dessa skäl bör man fortsatt ha förtroende för Tamm, även om hon har ansvar i sammanhanget. Hon är inte problemet. Problemet är myndigheten som sådan och dess ideologiskt färgade personal.

Det bästa vore att lägga ner hela myndigheten och låta Tamm återgå till ett välavlönat chefsåklagarjobb. Där gör hon mer nytta för landet.