Markus Johansson-Martis: Regeringens utredning om islamism är nödvändig

"Problemet med politisk islam är långt större än enskilda extremister som med våld och terror vill störta vårt demokratiska samhälle. Politisk islam och islamism utgörs också av grupper som använder demokratins spelregler för att underminera vårt sätt att leva."

Så skriver Simona Mohamsson, Kristina Axén Olin, Richard Jomshof och Hans Eklind i sin gemensamma debattartikel. Den 16 juni tillsatte regeringen en utredning om religiös radikalisering med fokus på politisk islam. Det är välkommet.

Rätt man för uppdraget

Att Magnus Ranstorp utsetts till särskild utredare är ett gott val. Han är en av landets mest erfarna terrorforskare, har i decennier kartlagt salafistiska miljöer åt Försvarshögskolan, och har länge varnat för problemen utredningen nu ska granska.

Att alla fyra Tidöpartier skriver under på utredningen är viktigt. Man kunde på förhand ha föreställt sig att Liberalerna skulle inta en mer försiktig hållning. Men så blev det inte. Det visar att frågan inte längre kan reduceras till ett SD-specifikt intresse utan är en bred demokratifråga som det liberala Sverige har enats om att ta på allvar.

Vad vi redan vet

Sakfrågan är inte ny för den som följt nyheterna. Den franska underrättelserapporten från maj 2025 pekade ut Sverige som ett av Muslimska brödraskapets viktigaste fästen i Europa, gynnat av qatarisk finansiering och goda relationer med svenska politiska partier, i synnerhet Socialdemokraterna. Det franska inrikesministeriet beskrev rörelsens strategi: inte öppet våld utan tålmodig entrism, infiltration av civilsamhälle, skolor, föreningsliv och lokalpolitik. Direktivet refererar explicit till den franska rapporten.

Problemet är inte heller enbart socialdemokratiskt, vilket Sameh Egyptsson uppvisar i sin avhandling om Muslimska brödraskapets infiltration av det svenska samhället. Något som också avhandlas i hans bok som släpptes nyligen. Det står entydigt att problemet är störst inom vänsterpartierna men har förekommit över hela det politiska spektrumet utom hos SD.

Utanför partipolitiken finns också röran runt LVU-kampanjen, som direktivet också lyfter. Islamistiska aktörer i och utanför Sverige spred ett falskt narrativ om att den svenska staten kidnappade muslimska barn på religiösa grunder. Socialsekreterare utsattes för hot. Syftet var att slå en kil mellan muslimska familjer och det svenska samhället. Det fungerade delvis, och det bör vara en varning om vad organiserade påverkanskampanjer kan åstadkomma.

Vad utredningen kan och inte kan leverera

Ranstorp får i uppdrag att kartlägga förekomst och omfattning, analysera konsekvenser för demokratins institutioner inklusive infiltration och otillbörlig påverkan, och lämna förslag på hur religiös radikalisering kan förebyggas och motverkas. Uppdraget ska redovisas senast den 30 november 2027. Han ska inte lämna författningsförslag, vilket inte heller är nödvändigt i detta skede.

I bästa fall ger det en ny regering ett välgrundat underlag att arbeta utifrån. I sämsta fall, och mer troligt givet opinionsmätningarna, hamnar rapporten i en låda medan de konkreta förslagen dröjer ytterligare en mandatperiod.

Vad som måste följa

Vad som behövs är känt sedan länge: stopp för offentliga bidrag till organisationer med kopplingar till politisk islamism. Skärpt tillsyn av studieförbund. Krav på redovisning av utländsk finansiering av religiös verksamhet. Lagstöd för att neka antidemokratiska organisationer tillgång till skola och offentliga lokaler. Regeringen har redan tagit steg i den riktningen med demokrativillkor i statliga bidragsregler och en separat utredning om utländsk finansiering av trossamfund. Det är bra men mer behövs, givet ämnets allvarliga karaktär.

Viktiga roller inom staten, såsom myndighetsutövare och folkvalda positioner, måste förbehållas personer med svenskt medborgarskap. Fler statliga tjänster måste säkerhetsklassas och tillsättas efter bakgrundskontroller. 

Vidare måste fler med dokumenterade islamistiska kopplingar utvisas, och organisationer som har sådana individer engagerade ska omedelbart förlora rätten till offentliga bidrag av säkerhetsskäl. Bidragsutdelande myndigheter borde därför föra en svartlista där problematiska individer dokumenteras.

Oaktat författningsförslag torde slutprodukten av utredningen vara ett gott tillhygge för opinionsdrivande aktörer och partier att flytta debatten längre bort från den socialliberala försiktighetens logik mot det fria folkstyrets mandat: där rätt beslut fattas och proportionerliga åtgärder vidtas mot ett hot mot den svenska demokratin.