Markus Johansson-Martis: Svenska civilsamhället är ett klientsystem

I Sverige används ordet civilsamhälle flitigt. Politiker från alla partier värnar det, myndigheter finansierar det. Men om man tittar närmare på vad ordet faktiskt beskriver i svensk kontext börjar det skava.

Ett civilsamhälle är per definition oberoende av staten. Det växer underifrån, genom engagemang, medlemsavgifter och frivilliga insatser. Det är därför det kallas civilt.

Men det Henrik Sjögren skriver om i sitt reportage "Så blev civilsamhället en del av statsapparaten" hos Fokus (20/5) är något helt annat: det är klientgrupper.

Från folkrörelse till bidragsindustri

Det var inte alltid så. Sjögren sammanfattar svensk historia vad gäller civilsamhällets organisering: fram till det tidiga 1900-talet byggdes folkrörelserna upp underifrån. Nykterhetsrörelsen, frikyrkorna, idrottsrörelsen och arbetarrörelsen finansierades genom medlemsavgifter, ideellt arbete och privata donationer. Kulturlivet bars upp av borgerskapets pengar genom stiftelser och mecenatskap.

Efter 1930-talet förändrades det. Socialdemokratin, som satt på makten en överväldigande del av århundradet, byggde upp ett civilsamhälle med kopplingar till partiet för att förverkliga politiska ambitioner. Bidragen strömmade in till studieförbund, ungdomsorganisationer och folkbildning. Många, likt ABF, lyfter miljontals kronor i bidrag än i dag från både stat och kommun.

Efter 1975 skulle staten inte bara stödja det allmänna föreningslivet, utan också invandrar- och minoritetsorganisationers ambitioner att bevara sin kulturella identitet.

Klientsamhällets logik

Det var en annan tid, och nu är nu. Men inriktningen har inte förändrats. Däremot har civilsamhällets sammansättning det.

Efter 1975 började nya organisationer byggas upp, inte efter medlemsengagemang, utan utifrån projektbidrag och verksamhetsstöd att söka. Möjligheten att söka offentliga medel blev en förutsättning redan från början, och för många också själva målet.

Statsvetaren Daniel Schatz citeras i reportaget och kallar fenomenet en skattefinansierad industri av ideella föreningar. Organisationerna lever på staten, växer genom staten och bedriver inte sällan opinion för en politik som ger dem ännu mer pengar. Något organisationen ForumCiv illustrerade förra året när deras musikvideo mot regeringens biståndspolitik blev viral.

Staten fördelar idag över 20 miljarder kronor årligen till civilsamhällets organisationer. Det är nästan hälften av hela polisbudgeten på 46 miljarder.

På X gav Sjögren några anmärkningsvärda exempel på vad pengarna går till. 

848 000 kronor till Islamiska shiasamfunden, där Imam Ali-moskén sorterar, trots att Säpo pekat ut moskén som en plattform för iransk underrättelseverksamhet. Därutöver fick Islamiska Fatwabyrån, som förkunnar hur sharialagar ska tolkas, 650 000 kronor.

Förenade Islamiska Föreningar i Sverige har beviljats över fem miljoner kronor i statliga bidrag våren 2026, endast några månader efter att en av deras medlemsförsamlingar uppmärksammats för predikningar om att slå olydiga kvinnor och uppmaningar att hata icke-muslimer.

Sjögren lyfter också upp en av det svenska civilsamhällets sämst bevarade hemligheter.

Att ABF lyfter 400 miljoner kronor i bidrag från Folkbildningsrådet. Därutöver får organisationen miljontals kronor från Sveriges kommuner varje år, och tidigare insiders har erkänt hur den används för att bedriva opinion till socialdemokratins fördel.

Helt i linje med det system socialdemokratin upprättade under förra seklet.

Svar från Tidöpartierna

Tidöregeringen har glädjande nog inte suttit overksam. Sedan januari 2025 gäller demokrativillkor för statliga bidrag, vilket åtminstone tillfälligt gjorde det möjligt att neka skandalföreningen MÄN bidrag.

Men skandalartade bidrag fortsätter att beviljas. Myndigheterna saknar resurser att granska verksamheternas faktiska innehåll, nätverk och personkopplingar. Resultatet är att organisationer med rätt ordförråd fortsätter få bidrag.

Lars Anders Johansson skriver hos Smedjan att så länge kultursektorn och politiken utgår från att offentlig finansiering är normaltillståndet kommer debatten att fortsätta köra runt i samma hjulspår. Med Sjögrens reportage som bakgrund är det svårt att inte ge honom rätt, och det gäller långt bortom kulturen.

Men regeringen tar nu nästa kliv i rätt riktning genom det kommande lagförslaget om skatteincitament för gåvor till kultur och ideella föreningar. Sverige sticker ut som ett av få länder i världen som saknar sådana incitament.

Logiken är enkel: organisationer som måste attrahera frivilliga givare tvingas vara relevanta för riktiga människor, inte för myndigheternas handläggare. Det är skillnaden mellan ett levande civilsamhälle och en bidragsindustri.

När systemförändringen väl är på plats kommer det bli ännu lättare att göra upp med klientsamhället utan att skada det verkliga civilsamhället.