Markus Johansson-Martis: Verkligheten har sprungit ifrån alla liberaler

Undertecknad är trött på att läsa samma liberala utspel, år efter år, som om ingenting hänt sedan 2014. Vissa vill inte samarbeta med SD. Mer folkpartism är lösningen på Sveriges problem. Och nu senast att Centerpartiet återigen kommer stödja Socialdemokraternas regeringsbildning.

Detta rapporterar media om, som om verkligheten inte sprungit ifrån dess relevans för länge sedan.

Segraren som förlorade

Ränderna går aldrig ur en liberal borde det heta. Redan efter kalla krigets slut gick liberalismen segrande. Och besegrade därmed sig självt.

Egentligen sedan ännu längre än så. Liberaler refererar ofta till Alexis de Tocquevilles verk Democracy in America (1835) som bevis på att demokratin frodas när människor är fria nog, engagerar sig och "beter sig och bryr sig", för att låna Liberalernas Mohamssons egna ord.

Det de dock ofta glömmer är att det Amerika Tocqueville beskriver inte var ett liberalt experiment. Det var ett land genomsyrat av religion, lokalt självstyre och djupt förankrad tradition. Religiösa extremister, med moderna mått mätt. Vad han beundrade var inte friheten från gemenskapen. Det var friheten inom den.

Den amerikanske statsvetaren Patrick Deneen har formulerat saken i sin bok Why Liberalism Failed (2018). Han menar att västerlandets politiska och kulturella kriser inte är olyckor. De är liberalismens logiska slutpunkt. 

Drivkraften mot individuell autonomi har systematiskt monterat ned traditionella gemenskaper, urholkat medborgerlig dygd och innerbörd samt koncentrerat makt i händerna på oansvariga byråkratier.

Allt som Tocqueville upphöjde var det som liberalismen nedkämpade. Men trots att två århundraden snart passerat har poletten inte trillat ned. Verkligheten har fortsatt springa åt ett håll och liberalerna åt ett annat. 

De samhällsproblem vi har i dag återfinner knappast lösningar i socialliberalismens idégods. De lösningar som faktiskt krävs, vare sig man kallar sig liberal eller inte, är föga socialliberala till sin karaktär. Stängda gränser, nationell prioritet och identitet, satsningar på försvar och trygghet. Det är inte frågor som brukar gå hem i de leden. 

Ändå sitter två liberala partier i riksdagen och ältar om samma saker. Media fortsätter skriva om det, och vi medborgare frågar oss varför.

Folkpartisterna är tillbaka

Under måndagen kom beskedet att Liberal kvinnors ordförande Malin Sjöberg Högrell väljer att lämna partiet efter att de öppnat upp för samarbete med SD. Något som skedde för flera månader sedan.

Skälet: ett nytt parti ska bildas. Namnet, och man häpnar, är "Liberalt Initiativ, Folkpartisterna". Motiveringen löd att det finns ett vakuum i svensk politik, och det saknas ett riktigt mittenalternativ.

För den som inte levt under en sten senaste decenniet står det dock klart att det sista svenska väljare vill ha är just ett mittenalternativ.  Är det möjligt att de har missat hur väljare de senaste mandatperioderna lämnat just mitten? Att de så kallade mittensegmenten förlorat förtroende att lösa de problem som faktiskt finns på bordet?

I realiteten rör det sig inte om ett vakuum, utan väljarnas dom.

Centerpartiet tar chansen

Det dröjde inte många dagar innan Centerpartiet skulle trumfa liberalen i tävlingen om utspel av minst nyhetsvärde.

Det var att partiet stödjer Magdalena Andersson som statsministeralternativ.

Inga djupare tankar följer. Inget om hur regeringskonstellationen ska se ut om Centern ska ingå i den, med beaktande av Vänsterpartiets inflytande? Eller om hur partiet tänker tillvarata landsbygdsväljarnas intressen mot Vänsterpartiets och Miljöpartiets krav?

Det vore information värd att ge väljarna. Men svaret verkar inte finnas.

Repad skiva från 1989

Av samma skäl som att Sara Högrell startar ett nytt folkparti är Centerpartiets utspel vad det är. Bäggederas är ett kvitto på hur samma personer är patologiskt fast i en annan tid. En tid när deras idéer framstod som seriösa svar på verkliga problem.

Men den tiden är förbi.

I riksdagspolitiken finns i dag två alternativ. De som vill hålla drivmedelskostnader, migrationsflöden och kriminella på gatorna nere, eller uppe. De som vill ha ordning i försvaret, kriminalpolitiken och skolan, eller inte.

Där står valet. Det är alternativen.

Ingen bryr sig eljest om vad liberaler tycker, och media borde bli bättre på att klämma ur dem mer information om just de frågorna.