Prenumerera
Det är allmänt känt att Europeiska kommissionen är ett mäktigt organ, men omfattningen av dess faktiska makt underskattas ofta fortfarande.
Institutionen har inte bara monopol på att lägga fram lagförslag som kommer att gälla för nästan 450 miljoner människor – eller betydligt fler, om man räknar med den så kallade ”Bryssel-effekten”, det vill säga när icke-europeiska branscher frivilligt anpassar sig till EU:s standarder.
Den spelar också en viktig roll efter att förslagen har offentliggjorts, under lagstiftningsprocessen, genom sin roll som utformare eller ”förmedlare” i förhandlingarna – ”trepartsmöten” – mellan EU:s medlemsstater och Europaparlamentet.
Sist men inte minst har EU-kommissionen, även efter att EU-lagstiftningen har antagits, stort inflytande över genomförandebestämmelserna för EU-lagstiftningen, eftersom den ordförandeskapar i ”komitologikommittéer” med nationella representanter som har till uppgift att besluta om dessa bestämmelser. Enligt en nederländsk doktorsavhandling beslutas nästan 50 procent av lagstiftningens innehåll under det stadiet.
En storskalig studie genomförd av min tidigare tankesmedja Open Europe drog slutsatsen att effekterna av EU-lagstiftningen står för cirka två tredjedelar av all lagstiftning i EU. Trots denna stora makt lämnar Europeiska kommissionens beslutsprocess ofta mycket att önska. Inte bara antas många förslag fortfarande utan konsekvensbedömning, utan ibland tas inte vetenskapliga överväganden tillräckligt i beaktande. En analys från tankesmedjan ECIPE konstaterar att även när det finns konsekvensbedömningar ”försummas, marginaliseras eller ignoreras ofta indirekta och långsiktiga kostnader”.
Det senaste exemplet på allt detta är Europeiska kommissionens försök att kontrollera sociala medier, där den motiverar sina åtgärder med hänvisning till skyddet av barn. Bland dess många lagstiftningsverktyg finns lagen om digitala tjänster (DSA) och lagen om digitala marknader (DMA). En anmärkningsvärd åtgärd var presentationen av EU:s app för ålderskontroll, som har kritiserats ur ett integritetsperspektiv, även eftersom mobilappen hackades bara några timmar efter att den presenterats.
Mer grundläggande är att den belgiske professorn i kognitiv psykologi Wouter Duyck har varnat för de antaganden som ligger till grund för detta tillvägagångssätt och förklarat att det inte alls är självklart att skärmtid är skadligt över huvud taget. Nyligen skrev han: ”Eftersom människor medvetet vill skrämmas med ’hjärnforskning’, här är en snabb titt på den största ’hjärnstudien’. 12 000 upprepade hjärnskanningar av barn (vilket är ett enormt antal) publicerade i den ledande tidskriften ”Cortex”. Slutsats: ”ingen påverkan”.
Studien han citerar konstaterar att ”explorativ analys som förutsäger hur skärmmedieaktivitet påverkade neurala utvecklingsbanor visade ingen signifikant påverkan av SMA [vilket står för skärmmedieaktivitet] på neural mognad under en tvåårsperiod.”
Även när det gäller hälsopolitik hamnar EU-kommissionen regelbundet i blåsväder för sitt ganska lösa förhållande till den vetenskapliga konsensusen. Förra året uttalade EU:s hälsokommissionär Olivér Várhelyi öppet att ”nya tobaks- och nikotinprodukter medför hälsorisker som är jämförbara med traditionella”. Detta står helt enkelt i strid med varje enskild vetenskaplig bedömning. Till exempel, enligt den brittiska regeringens hälsodepartement, ”visar de bästa uppskattningarna att e-cigaretter är 95 % mindre skadliga för hälsan än vanliga cigaretter.” Nyligen förstärkte Várhelyi sin ståndpunkt och pekade ut nikotin som en källa till fetma och hjärtsjukdomar trots bevis för att överdriven sockerkonsumtion, dålig kost, alkoholmissbruk och fysisk inaktivitet är de viktigaste bidragande faktorerna.
I slutet av april skickade en koalition bestående av 26 oberoende forskare och folkhälsoexperter ett formellt brev till Europeiska kommissionen med det centrala budskapet att inte alla nikotinprodukter medför samma risk. De bifogade ett antal studier och betonade: ”Europa kan inte hävda att man ’följer vetenskapen’ när det gäller cancer samtidigt som man bortser från en av de mest grundläggande vetenskapliga distinktionerna inom tobakskontroll: skillnaden mellan rök och rökfria produkter.”
Detta illustrerar behovet av mer evidensbaserad politik på EU-nivå. Debatten äger rum mot bakgrund av översynen av tobaksskattedirektivet (TED) och ett eventuellt nytt ”Eco-Nicotine”-direktiv, som syftar till att minska miljöpåverkan från engångsvapes. Enskilda medlemsstater som Belgien genomför under tiden ett förbud mot vape-smaker, trots negativa erfarenheter av detta tillvägagångssätt i Nederländerna. Det visar åtminstone att Europeiska kommissionen kanske inte är den enda institutionen med brister när det gäller vetenskapligt baserad politik.
Kärnan i problemet är EU:s efterlevnad av ”försiktighetsprincipen”, som medför en djupt ovetenskaplig intolerans mot alla former av risk. Principen förutsätter att, som EU-kommissionen själv uttrycker det, ”där vetenskapliga data inte möjliggör en fullständig riskbedömning, kan denna princip till exempel användas för att stoppa distributionen eller beordra återkallande från marknaden av produkter som sannolikt är farliga.”
David Zaruk, en akademiker och kommentator specialiserad på risk och EU-politik förklarar att denna tolkning av principen från Europeiska kommissionen, som härrör från den gröna NGO:n ”European Environmental Bureau”, ”i praktiken vänder på bevisbördan, vilket innebär att om man inte med säkerhet kan bevisa att något är helt säkert, får man inte släppa ut det på marknaden.”
Han konstaterar att resultatet blir att ”vi nu systematiskt tar bort produkter från marknaden. Inga nya bekämpningsmedel släpps ut på marknaden och jordbrukarna förlorar värdefulla verktyg. Och sedan blev det ännu mer komplicerat när kommissionen sa ”förresten, man måste också bevisa att det inte är en hormonstörande substans” [en kemikalie som efterliknar hormoner]. Tja, kaffe är en hormonstörande substans. Faktum är att det är ganska svårt att definiera vad en hormonstörande substans är i sig.”
Peter McNaughton, professor i farmakologi vid University of Cambridge, anser att aspirin inte skulle ha godkänts förr i tiden om denna princip hade tillämpats i frågan, och säger: ”Detta läkemedel har betydande biverkningar och skulle aldrig godkännas idag. Fördelarna är dock enorma och växande.”
Försiktighetsprincipen är djupt rotad i EU:s kemikalielagstiftning, till exempel i EU:s REACH-direktiv från 2006, en av de mest komplexa lagstiftningarna i EU:s historia. Den kräver att företag registrerar kemiska ämnen hos Europeiska kemikaliemyndigheten (ECHA). Detta var inte bara oerhört byråkratiskt, utan tjänar också till att hålla nya aktörer borta från EU-marknaden. På något sätt tenderar paternalism och protektionism att gå hand i hand.
Försiktighetsprincipen är dessutom inskriven i Europeiska kommissionens handlingsplan för att begränsa alkoholkonsumtionen i syfte att minska cancer. Därmed syftar kommissionen till att stödja EU:s medlemsstater i att begränsa alkoholens pris och tillgänglighet samt att begränsa reklam och marknadsföring. Även om det uppenbarligen finns ett samband mellan alkoholmissbruk och cancer, är det fullt möjligt att konsumera alkohol ansvarsfullt och med måtta. Nyligen har studier visat att även låg till måttlig alkoholkonsumtion medför hälsorisker, men frågan är förstås om dessa risker står i proportion till politiska åtgärder som syftar till att begränsa alkoholkonsumtionen för vuxna. De bör ha friheten att själva göra avvägningen.
Denna paternalistiska och riskovilliga inställning kan också skönjas i Europaparlamentet när det gäller reglering av digital innovation, enligt den tyske CDU-ledamoten Axel Voss. ”Det som händer i Europaparlamentet är att de flesta styrs av rädsla och oro och försöker utesluta allt”, har han kommenterat om ledamöternas inställning till artificiell intelligens. Det kan hjälpa till att förklara en del om varför EU ligger efter USA och Kina när det gäller AI.
I det avseendet är det roligt att påpeka att om vetenskapen inte alltid inspirerar EU:s lagstiftning, så verkar åtminstone science fiction göra det. År 2021 listade KU Leuven-akademikern Domenico Orlando i en ganska underhållande artikel exempel där politiska åtgärder enligt honom verkar ha varit ”inspirerade av fiktion”. Som ett exempel nämner han den numera ökända EU:s AI-lag, som han konstaterar är ”påverkad av populärkulturens rädslor för teknik snarare än rent vetenskapliga eller tekniska bedömningar”
Han hänvisar därmed till hur man i ”ett avsnitt av Black Mirror skildrar en nära framtid där individer tilldelas en social poäng beroende på sitt beteende.” Enligt Orlando var detta en av inspirationskällorna till förbudet mot social poängsättning i AI-lagen.
Visst kan det ha funnits korrekta, empiriska motiveringar för social poängsättning också, men det är uppenbart att AI-lagen inte är den stora framgång man hoppades på. Den som 2023 hyllades som ”världens första omfattande AI-lag” står nu redan inför en förenklingsöversyn för att göra den ”enklare” och ”innovationsvänlig”. EU lyssnade uppenbarligen inte på varningen i ordspråket: ”Mät två gånger, skär en gång.”
Pieter Cleppe
Kommentarer förhandsgranskas inte av Riks och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
