Nästa sosse-skandal: Islamismen

Avtalet med Sveriges muslimska råd

När Socialdemokraterna vid millennieskiftet sökte nya väljargrupper i ett samhälle som snabbt förändrades, öppnade partiet dörren mot muslimska organisationer som då ansågs representera en växande del av den svenska befolkningen. En central aktör blev den dåvarande Broderskapsrörelsen, i dag Tro & Solidaritet, som 1999 ingick en skriftlig överenskommelse med Sveriges muslimska råd (SMR).

Dokumentet, som senare publicerades av Expressen, innehöll konkreta mål om att öka muslimsk representation på socialdemokratiska vallistor och att SMR skulle fungera som partner i frågor som rörde religion, diskriminering och integration.

Avtalet låg länge dolt för offentligheten. Det var först när riksdagsledamoten Carina Hägg 2013–2014 offentligt avslöjade samarbetet som det blev känt. Hon menade att partiet i praktiken gått in i ett förhandlingsförhållande med organisationer som representerade en snäv och ideologiskt färgad del av den muslimska befolkningen. Hennes vittnesmål och efterföljande marginalisering finns offentligt redogjort för.

Det är svårt att överskatta betydelsen av detta tidiga samarbete. Det etablerade en modell där muslimska organisationer med stark ideologisk prägel kunde agera politiska samtalspartners, i stället för att Socialdemokraterna sökte breda band med sekulära eller liberala grupper. I efterhand framstår detta som startpunkten för ett mönster där partiet i decennier förväxlat muslimsk representation med relationer till islamistiskt präglade organisationer.

Islamiska förbundet och den svenska Brödraskapsmiljön

Parallellt med att avtalet med SMR verkade under ytan växte Islamiska förbundet i Sverige (IFiS) i betydelse. Det blev snabbt ett centrum för muslimska institutioner och moskéer i landet, och dess internationella kopplingar är väldokumenterade i ett stort antal akademiska och journalistiska källor. Organisationens anknytningar till det europeiska nätverket Federation of Islamic Organisations in Europe (FIOE) – ofta beskrivet som en paraplystruktur för Muslimska brödraskapet – har varit omdebatterat.

IFiS etablerade sig som en viktig civilsamhällesaktör och fick stor betydelse genom Stockholms moské. Under 2000-talet knöts allt fler personer med politiska ambitioner till organisationen, vilket skapade en ny maktstruktur med en kombination av religiös auktoritet, civilsamhällesinflytande och politisk närvaro.

Det var genom denna struktur som relationerna till Socialdemokraterna fördjupades. När Socialdemokraterna sökte muslimska kandidater, lokala opinionsbildare eller samarbetspartners i integrationsfrågor stod IFiS och dess närstående organisationer redo. Detta gav Brödraskapsanknutna företrädare ett oproportionerligt inflytande över politiska processer och öppnade för ett långsiktigt nätverkande som först senare blev synligt.

Omar Mustafa-affären och den första öppna krisen

Krisen kom 2013 när Socialdemokraterna valde in Omar Mustafa, då ordförande för Islamiska förbundet och tidigare mångårig profil inom studieförbundet Ibn Rushd, i partistyrelsen. Händelsen är noggrant dokumenterad och sammanfattad i flera källor. En av de mest omfattande redogörelserna står Sameh Egyptson för.

När journalistiska granskningar började lyfta fram att Mustafa bjudit in predikanter med antisemitiska och homofoba uttalanden, och när hans ledande roll inom organisationer med islamistiska rötter blev tydlig, reagerade även många inom partiet. Ingen var mer konsekvent och mer trovärdig i sin kritik än Nalin Pekgul, tidigare ordförande för S-kvinnor och själv muslimsk feminist. Pekgul menade att Socialdemokraterna hade låtit religiöst konservativa män bli grindvakter för muslimsk representation.

Affären slutade med att Mustafa lämnade partistyrelsen efter bara en vecka. Men det blev ingen omprövning av Socialdemokraternas strategi. I stället insisterade Tro & Solidaritet på att dialogen skulle fortsätta, att samarbetet var viktigt och att kritikerna drevs av okunskap om muslimer. Detta trots att flera av kritikerna själva var muslimska socialdemokrater.

Ibn Rushd och den statsfinansierade infrastrukturen

En central del av den struktur som växte fram under 2000-talet var Ibn Rushd studieförbund, där många personer knutna till IFiS var verksamma. Ibn Rushd kom att bli en av de mest omdiskuterade aktörerna i svensk folkbildning. Granskningar från kommuner, Folkbildningsrådet och oberoende skribenter lyfte gång på gång fram brister i demokrativillkor, inbjudningar av kontroversiella föreläsare och en återkommande ideologisk närhet till islamistisk miljö.

Trots detta var Tro & Solidaritet under lång tid organisationens främsta försvarare. Kritiker beskrevs som ”islamofober” eller ”okunniga”, och Socialdemokraterna stod ofta kvar som politiskt skydd för studieförbundets fortlevnad. Här utkristalliserades ett mönster där Socialdemokraterna såg sig själva som garant för muslimers rättigheter, men i praktiken kom att värna en snäv och ideologiskt driven grupp.

Efter omfattande kritik blev Ibn Rushd först 2024 av med sina statliga bidrag.

Forskningen som skakade den politiska scenen

När Sameh Egyptson presenterade sin avhandling Global politisk islam? Muslimska brödraskapet och Islamiska förbundet i Sverige 2023 förändrades debatten.

Egyptson presenterade omfattande dokumentation ur islamiska organisationers egna arkiv, e-postkommunikation och stadgar. Hans slutsats var att en rad centrala muslimska organisationer i Sverige, däribland IFiS, SMR och Ibn Rushd, utgjort en del av en svensk gren av Muslimska brödraskapet, och att Socialdemokraterna varit rörelsens viktigaste politiska samarbetspartner.

När sedan den franska statens säkerhetspolitiska rapport från 2025 nämnde Sverige fick frågan internationell tyngd. Rapporten beskrev Sverige som ett land där Brödraskapet ”etablerat sig särskilt framgångsrikt”, och pekade ut Socialdemokraterna som en central politisk kontakt.

Interna kritiker och det växande motståndet

Under hela denna period fanns det interna socialdemokratiska kritiker som varnade för utvecklingen. Carina Hägg, Nalin Pekgul och flera andra socialdemokratiska profiler försökte under många år föra upp frågan på dagordningen. Deras kritik fokuserade inte på religion, utan på politisk islam och på partiets oförmåga att se skillnaden mellan troende muslimer och organiserad islamism.

Pekguls återkommande varningar, som i dag framstår som kusligt förutseende, lyfte fram att islamistiska organisationer inte representerar majoriteten av Sveriges muslimer, men att de fått den rollen genom Socialdemokraternas skadliga politiska strategi.

Trots kritiken fortsatte partiet att samarbeta med personer och organisationer knutna till IFiS och Ibn Rushd. I flera fall, som vid fallet Jamal El-Haj 2023, reagerade partiet först när medietrycket blev för stort, något som i efterhand framstått som ett tecken på långvarig organisatorisk blindhet.

Ett demokratiskt problem som växer i takt med tiden

När man nu, nästan tre decennier efter avtalet 1999, sammanfattar Socialdemokraternas relation till islamistiskt färgade organisationer framträder ett mönster av politiskt missnöje, ideologisk obalans och strategiska misstag. Det handlar inte om enstaka skandaler eller olyckliga rekryteringar, utan om ett långvarigt och strukturellt problem där identitetspolitik och valstrategiska överväganden fått gå före demokratiska principer och omtanke om Sverige.

Det gör frågan än mer akut. Inte bara för Socialdemokraterna, utan för hela det svenska politiska systemet. Frågan om islamismens relation till arbetarrörelsen är inte längre en intern partistrid, utan en demokratifråga med internationella implikationer och betydande samhällsrisker.

Inför valet 2026 är det svårt att se hur denna fråga skulle kunna undvikas. Väljarna förtjänar att veta vilka relationer Sveriges största parti har haft till organisationer med politiska och religiösa agendor som står i konflikt med sekulära, demokratiska värderingar.

Andra uppmärksammade socialdemokratiska skandaler som AiP Medias ljusskygga verksamhet och lotteriförsäljningen är också viktiga, men kanske är islamismen det långsiktigt största problemet inom Socialdemokraterna.

Arbetarrörelsen står inför ett vägval. En ärlig uppgörelse med sitt arv eller ännu ett decennium av förnekelse.

 Carl Eos