Prenumerera
Aftonbladet har anlitat en palestinsk frilansjournalist, Muhammad Al-Masry, för att rapportera från Gaza. Detta kan i vissa situationer vara nödvändigt, men utan robust bakgrunds- och källkontroll riskerar Al-Masrys rapportering att okritiskt vidareförmedla budskap från den terrorist organisationen Hamas.
Riks granskning har visat att Muhammad Al-Masry vi sociala medier uttryckt stöd för Hamas och delat antisemitiskt innehåll. Granskningen är en tydlig bevisning på att Al-Masry hyllat Hamas ”överraskningsattack”, det vill säga massakern på civila israeler, samt spridning av antisemitiska budskap. Även Sveriges Radio har anlitat ytterligare tre palestinier varav en Baraa Lafi har efter Dokus avslöjade fått gå. Sådana uppgifter väcker allvarliga frågor och trots detta tycks Aftonbladet ha valt att fortsätta samarbetet med Al- Masry.
Sällan har ett konfliktområde fått en sådan stor bevakning av vänsterdominerad public service. Cecilia Udden, Göran Hammarström, Samar Hadros och dessa två ovan nämnda palestinier inifrån Gaza är några exempel på denna vänstervinklade, islamistisk och arabnationalistisk dock oproportionell bevakning, om vi bortser ifrån de övriga vänsterdominerade nyhetsförmedlare. Detta sker trots att det finns, och länge har funnits, pågående islamistiskt förtryck i så gott som hela Mellanöstern och i andra konfliktområden, utan att det väcker i närheten av samma journalistiska intresse.
När svensk media saknar egen bevakning på plats är det i grunden legitimt att anlita lokala frilansare och fixare. Men i ett område där terrorist organisationen Hamas kontrollerar både territorium, informationsflöden blir redaktionellt oberoende särskilt svårt. Detta ställer exceptionellt höga krav på bakgrundskontroll på frilansare, dubbel verifiering och tydlig märkning av material vilket i detta fall förbise då samtliga journalister är hyser islam-vänstristik sympati.
Public service lät tidigare, under Gulfkriget 2003, en norsk journalist, Åsne Seierstad, rapportera dagligen för SVT. Att samarbeta med en Åsne Seierstad är en sak men att anlita en anhängare av Hamas och Qatarknutna Al-Jazeera som samarbetspartner framstår som ett medvetet och anmärkningsvärt val. När en journalist sympatiserar med en terrororganisation ökar risken för vinklad rapportering, selektion och desinformation. Aftonbladet påstår att redaktionen granskar materialet Al-Masry bidrar med inte är partiskt. Vid en genomgång av flera av Al-Masrys reportage om Gaza då han har bidragit med framträder ett tydligt vänster-islamistiskt och arabnationalistisk narrativ. Vidare är Riks och Dokus avslöjande talar för dessa journalisters politiska agenda.
I Europa och även i Sverige har vi under de senaste decennierna sett en medveten naivitet där delar av vänstern, liberala kretsar och islamistiska aktörer har haft samma agenda i frågor om antikolonialism, Mellanösterns nya dominans av islamisk, anti-västlig idealbildning och islams expansion i väst. Aftonbladet och andra till vänsteretablissemanget närstående medieaktörer är medspelare i opinionsbildning i denna riktning. Denna taktisk samsyn har bidragit till att dessa redaktioner, däribland Aftonbladet, sänkt sin prövningströskel och förlorat den professionella distansen till politiserade rörelser och ”religion”.
Journalistikens uppdrag är inte att förstärka aktivistiska narrativ oavsett från vilket håll de kommer, utan att kontrollera påståenden, väga källor och synliggöra makten.
Aldrig tidigare har Sverige uppvisat en sådan grad av infiltration och påverkan från utländska agitatoriska aktörer och islamistiskt orienterade rörelser som i dag. Denna utveckling väcker frågan om vilka strukturella, politiska och samhälleliga faktorer som möjliggjort denna expansion. Kultur, etnicitet och lojalitet spelar här en avgörande roll, särskilt när kulturell identitet används som politiskt verktyg för att förändra samhällets värdegrund och demografi. Aftonbladet är en av dessa stark islamfrämjande vänster medieaktör.
Samtidigt måste vi inse att konsekvenserna av bristande journalistisk integritet inte enbart handlar om redaktionellt ansvar, utan även påverkar allmänhetens förtroende för medierna, och därmed det demokratiska samtalet.
Tryck- och yttrandefrihet är en av de mest grundläggande västerländska friheterna. Detta existerar inte i muslimska länder, där journalister antingen ägnar sig åt självcensur, är ideologiskt förankrade i censurkulturen eller dödas av auktoritära regimer. Att förlita sig på ”journalister” som verkar under dessa förhållanden, innebär inte att de kommer att ägna sig åt fri och oberoende nyhetsrapportering. Utan långvarig granskning av deras aktivitet riskerar deras så kallade journalistik att snarare präglas av propagandistiska opinionsbildning med fokus på islamistisk och panarabisk narrativ.
Nima Rostami, advokat och konservativ debattör
Kommentarer förhandsgranskas inte av Riks och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
