Nima Rostami: Därför var gripandet av Venezuelas diktator legitimt

Diktatorer framstår ofta som starka, orubbliga och militärt överlägsna. I själva verket är de papperstigrar. De kan endast upprätthålla sin makt så länge de förtrycker obeväpnade befolkningar och skyddas av en internationell ordning som tolererar deras övergrepp. När detta skydd upphör kollapsar de snabbt.

Den internationella rättsordningen bygger på statssuveränitet, men denna princip är varken absolut eller ovillkorad. Suveränitet förutsätter att stater meningsfull bemärkelse representerar sin befolkning och utövar makt med viss grad av legitimitet och effektiv kontroll. Inte heller innebär suvärintet att stater, genom drogkarteler eller proxyarmer, desabliserar världefreden. När dessa förutsättningar brister uppstår ett normativt tomrum mellan formell statlighet och materiell legitimitet.

Venezuelas socialistiske diktator Nicolás Maduro uppfyllde under lång tid inte dessa kriterier. Socialister i venezuela har under decennier greppat makten genom valmanipulation, institutionell kontroll, repression av den egna befolkningen och systematisk fientlighet mot USA och väst. Samtidigt har Maduros regim åtnjutit diplomatisk acceptans av det internationella samfundet, ofta med hänvisning till stabilitet och rolkrättsliga principer. I folkrättslig doktrin är detta relevant, men legitimitet handlar inet enbafrt territoriell utan också funktionell. 

Självbestämmanderätten, som erkänns i FN-stadgan och i internationell sedvanerätt, tillkommer folket, inte den sittande regimen. När ett styre systematiskt förhindrar folkets möjlighet att utöva denna rätt, förlorar det sitt normativta skyddsvärde. I sådana situationer har principen om Responsibility to Protect (R2P) utvecklats för att motverka att suveränitet används som sköld för övergrepp. I verkligheten har denna grund sällan kommit till använding. 

Trots västliga medierapporter om ”rädsla och oro” bland befolkningen skedde gripandet av diktatorn utan nämnvärt motstånd. Varken befolkningen eller regimens innersta krets var beredda att försvara styret och Maduro. Avsaknaden av folklig mobilisering avslöjar regimens verkliga legitimitet, den var i praktiken obefintlig.

Interventioner ska medföra något gott

Under lång tid har internationella normer om diplomati, immunitet och återhållsamhet fungerat som skydd för auktoritära ledare snarare än för deras offer. Rättssäkerhet och folkrätten har reducerats från ett verktyg för att begränsa makt till ett instrument för att bevara den. Denna ordning har cementerat förtryck, både på statlig nivå och i individers vardag.

USA:s ingripande markerar ett tydligt avbrott med denna hållning. Det innebär inte att alla tidigare interventioner varit framgångsrika. Misslyckanden har förekommit men främst i stater som redan varit djupt dysfunktionella och saknat institutionell bärkraft. Venezuela skiljer sig väsentligt. Landet har betydande naturresurser, administrativ kapacitet och ett politiskt alternativ som under lång tid hållits borta från makten.

Utvecklingen i Venezuela bör därför inte beskrivas som kaos, utan som ett potentiellt avslut på ett långvarigt auktoritärt styre som urholkat folkviljan och förvandlat landet till en fristad för likasinnade destabiliserande makter. 

Den internationella praxis som under lång tid präglats av politisk tolerans gentemot auktoritära och repressiva regimer tycks nu gå mot sitt slut. Respekten för internationell rätt kan inte reduceras till ett skyddssystem för makthavare som gömmer sig bakom statssuveränitet och diplomatiska immuniteter. Tvärtom förutsätter internationell rätt att dessa makthavare hålls ansvariga och tvingas respektera de grundläggande mänskliga rättigheter och friheter som slås fast i FN-deklaration. Immunitet utan ansvar urholkar rättsordningen; rättsstatlighet kräver efterlevnad, inte undfallenhet. 

Fakta om Nikolas Madurro-regimen:

1. Narkoterrorism och statsledd organiserad brottslighet
   Maduro och ledande företrädare för regimen har utpekats för att leda eller skydda storskalig narkotikasmuggling i samverkan med internationella karteller. Staten har, enligt denna bedömning, omvandlats till ett kriminellt maktcentrum snarare än en legitim myndighetsstruktur.

2. Samarbete med terror- och proxyaktörer
   Regimen har anklagats för att erbjuda skydd, territoriellt utrymme och logistiskt stöd till väpnade grupper och främmande makters proxystrukturer, i strid med grundläggande principer om internationell fred och säkerhet. Regimens starka ban dmed Irans islmister, Rysslands Putin, Kinakommunister och små och stora latinamerikanska vänsterpåvar är väldokumenterade.

3. Systematisk urholkning av demokrati och rättsstat
   Valmanipulation, avskaffad maktdelning och politiserade domstolar har enligt Trumpadministrationen gjort det omöjligt att betrakta Venezuela som en funktionell rättsstat med effektiv och legitim kontroll.

4. Grova och omfattande brott mot mänskliga rättigheter
   Godtyckliga frihetsberövanden, tortyr, försvinnanden och våld mot civila har inte varit undantag utan ett styrmedel för att upprätthålla makten.

5. Direkt hot mot regional och internationell säkerhet
   Genom öppna allianser med fientliga regimer och aktörer har Maduro, enligt denna analys, aktivt bidragit till destabilisering långt utanför Venezuelas gränser.

Nima Rostami, advokat och debattör