Nima Rostami: Det marxistiska narrativet präglar alltjämt den politiska diskursen

Det marxistiska narrativet har under lång tid utövat ett betydande inflytande över den politiska diskursen i västvärlden, inte minst i Sverige. Denna dominans har emellertid inte varit utan konsekvenser.

Tvärtom finns det skäl att hävda att vissa av dess moderna uttrycksformer har utvecklats i en riktning som, i sin yttersta konsekvens, legitimerar intolerans, auktoritära tendenser och i vissa fall även politiskt våld mot meningsmotståndare.

Igår hände det igen!

President Trump utsattes återigen för ett attentat, denna gång i samband med Vita husets årliga korrespondentmiddag. Det är uppenbart att måltavlan inte var den samlade journalistkåren som under lång tid demoniserat Trump. Gårdagens händelse utgör ännu ett exempel som väcker frågor om det marxistiska narrativets dominans och våldsamma hegemoni.

Enligt uppgifter är terroristen en registrerad väljare för det demokratiska partiet i Kalifornien och verksam som lärare. Alltså en individ som snarare förknippas med samhällsbärande funktioner och intellektuella miljöer än med marginalisering eller social utsatthet. Detta problematiserar den ofta förenklade bilden av varifrån politiskt våld emanerar.

Våldsromantiska tendenser kan i detta ljus inte reduceras till perifera företeelser. De återfinns även inom kretsar som samtidigt framhåller sig som förkämpar för fred, tolerans och humanism. Vänsern har monopol på dessa begrepp som har sin grund i det marxistiska narativet. Här framträder en tydlig ideologisk spänning: en retorik som motsätter sig krig och våld, men som i praktiken inte utesluter extrema medel när den egna världsbilden upplevs hotad.

Historiskt sett har idéer om revolutionärt våld och proletariatets diktatur utgjort centrala inslag i marxistisk teori. I dagens kontext har dessa tankemönster omformulerats och integrerats i identitetspolitiska resonemang, där konfliktlinjer i allt högre grad definieras utifrån grupptillhörighet snarare än individuella rättigheter. Konsekvensen riskerar att bli en ökad polarisering, där samhällelig sammanhållning försvagas och där tolerans reduceras till selektiv acceptans.

Man kan även urskilja en komplex relation mellan vänstern och socialliberala miljöer med muslimska diasporan med stark antivästliga och antisemitiska rörelser med rötter i MENA-regionen. Detta har lett till en taktisk allians, där gemensamma intressen, exempelvis kritik mot västerländska värderingar, prioriteras. Det iranska experimentet under de senaste decennierna illustrerar hur en sådan konstellation kan få förödande konsekvenser.

Det är också värt att notera den asymmetri som präglar den historiska värderingen av totalitära ideologier. Nazismens brott är väldokumenterade och med rätta allmänt fördömda. Marxter och kommunisters övergrepp mot mänskligheten har däremot mötts av en mer återhållsam kritik, vilket har möjliggjort att dess idéer fortsatt att påverka den politiska diskursen, även inom mer moderata kretsar. Det marxistiska narrativet präglar således dagens Sverige genom en stark allians med islamism i kampen mot USA-“imperialismen” och Israel. 

I dag tar detta narrativ sig uttryck i en rad olika politiska och sociala rörelser – från klimataktivism och identitetspolitik till migrations- och mångkulturalism. Dessa fenomen är i sig komplexa och rymmer legitima aspekter, men när de drivs utan självkritik eller balans, bidra till strategier som syftar till långsiktiga demografisk förändring samt politisk omfördelningar i en negativ riktning.

Mot denna bakgrund framstår behovet av en mer nyanserad och konsekvent analys som centralt. En hållbar demokratisk ordning förutsätter att alla former av politiskt våld och ideologisk extremism granskas med samma kritiska blick, oavsett var på den politiska skalan de återfinns.

Nima Rostami, advokat och konservativ debattör