Prenumerera
Vänstern och det liberala etablissemanget har i årtionden stämplat islamkritiker som ”islamofober” och rasister. I detta avseende har vänstern gått alldeles för långt. Inom det svenska politiska spektrumet har Sverigedemokraternas problematiska bakgrund används som ett slagträ, ett sätt att nedvärdera och avhumanisera ett i grunden legitimt parti, enbart därför att det utmanar den rådande ordningen. Samtidigt ser vi hur vänsterns ursprungliga idéarv har förlorat sin intellektuella stringens och istället förvandlats till en försvarsmur för religiös (islamisk) fundamentalism, ofta maskerad som ”tolerans”. Vänstern har i praktiken blivit fascismens beskyddare, denna gång klädd i religionens dräkt. Detta är djupt stötande.
En gång i tiden var det vänstern som tände ljuset i Europas mörker. Upplysningens arvtagare; Voltaire, Diderot och Rousseau, bar fanan för förnuft, vetenskap och sekularism. Detta är västs framgångssaga. De vågade utmana påvens makt, kyrkans dogmer och kungarnas gudomliga rätt. Deras idéer krossade feodalismens bojor och lade grunden för yttrandefrihet, jämlikhet och demokrati. Men vad hände med detta arv? Hur kunde de rörelser som en gång stod i frontlinjen mot religiöst förtryck i dag bli dess mest högljudda försvarare?
Karl Marx beskrev religion som ”folkets opium”. Den höll människan i kedjor, tröstade henne med illusioner i stället för att befria henne ur förtryck. I generationer drev socialister, liberaler och feminister kamp mot kyrklig dogmatism. Men i dag har dessa rörelser vänt ryggen åt sina egna rötter. Samma vänster som en gång predikade sekularism och kvinnans frigörelse försvarar nu slöjtvång, imamer och religiösa skolor – allt i mångkulturens och antirasismens namn.
Hur kunde det gå så här långt? Efter kolonialismens fall på 1900-talet tog en ny moralisk berättelse över västerländsk vänster: den om den vita västerlänningens skuld. I denna berättelse blev varje icke-västlig kultur ett offer, varje religiös minoritet en symbol för förtryck. Islam, som i stora delar av världen är en dominerande maktstruktur, började paradoxalt nog betraktas som en förtryckt religion i Europa. Kritik mot islam tolkas inte längre som religionskritik, utan som rasism. En satirteckning blir ”hat”. En diskussion om hederskultur blir ”främlingsfientlighet”.
I praktiken har denna moraliska förvirring lett till att sekulära principer offras på altaret för identitetspolitik. Det är inte längre kyrkan som kräver särskild hänsyn, det är imamer, islamiska organisationer och aktivister som kräver undantag från sekulära lagar och jämställdhetsprinciper. Och vänstern, som borde försvara universella rättigheter, applåderar. Resultatet blir ett samhälle där religion återigen ges politisk makt, men nu i mångkulturalismens förklädnad.
Det mest anmärkningsvärda är den intellektuella glömskan. Voltaire som riskerade fängelse för att försvara yttrandefriheten hade aldrig accepterat blasfemilagar. Olympe de Gouges, som halshöggs under franska revolutionen för sina idéer om kvinnors rättigheter, skulle aldrig ha försvarat religiösa symboler som underordnar kvinnan. Men dagens västerländska liberaler och vänsterintellektuella har förlorat sin ryggrad. De tror att tolerans betyder att avstå från principer. Och vi som inser islams inherenta fascistiska strukturer, hat mot samma värderingar som vänstern och liberaler en gång i tiden stod för och offrade sina liv för, brännmärks som rasister och främlingsfientliga.
Vi står nu inför en avgörande fråga; ska vi låta identitetspolitikens skuldkultur krossa upplysningens ideal, eller ska vi återvända till det förnuft, den sekularism och den universella humanism som byggde våra fria samhällen?
Att försvara religionsfriheten är en sak – att ge religiösa ideologier politisk makt är något helt annat. Det är hög tid att västvärldens vänster och liberaler påminns om sitt eget arv. Rasism är rasism, oavsett om den utövas av en vit västerlänning eller kommer från en brun muslim. Kampen mot vidskepelse, förtryck och tankens bojor är idag viktigare än någonsin, eftersom islam som ideologiskt system uppvisar en mer aggressiv och expansiv karaktär än någon annan religion.
Upplysningen var aldrig bara en historisk epok, den är ett pågående projekt. Och just nu måste det projektet räddas från sina egna arvtagare. Om väst ska överleva som ett fritt samhälle kan det inte samtidigt öppna dörrarna för en ideologi som förnekar dess grundläggande värderingar. Inströmningen ska stoppas och endast då renas dessa element från väst.
Nima Rostami, advokat och konservativ debattör
Kommentarer förhandsgranskas inte av Riks och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
