Nima Rostami: Iran är inte en rationell stat – väst måste ompröva sin analys

Den västerländska analysen av Iran präglas fortfarande av en grundläggande missuppfattning: att regimen i Teheran agerar som en rationell stat i klassisk mening. Det gör den inte. Den är ett ideologiskt system där shia-eskatologi, revolutionär självbild samverkar. Så länge detta inte tas i beaktande kommer varje försök till avspänning att vila på felaktiga premisser.

Föreställningen om den tolfte imamens återkomst, Mahdi, är inte en perifer trosfråga utan en central komponent i shia-islams, vilket är mullaregimens ideologiska ramverk.

Inom shia-islam, särskilt inom tolvimamismen, präglas tron av återkomsten av Mahdi till en värld i kris, konflikt och i fullständig kaos för att återskapa rättvisa. Det innebär att destabilisering inte nödvändigtvis är ett misslyckande för regimen, utan uppfattas som ett led i en större historisk och religiös process. Denna dimension saknas nästan helt i västliga analyser.

När Donald Trump enligt uppgifter lade fram ett 15-punktsförslag för fred byggde det på en logik om att Iran ytterst vill undvika konflikt och säkra regimens överlevnad genom kompromiss. Men om regimens identitet är knuten till expansion, ideologisk export och konfrontation, blir kompromisser per definition begränsade och temporära, speciellt när dess existens hotas.

Det var så den shia-muslimska ideologin växte fram; en kult av att ha rätt, vara kompromisslösa, utgöra den enda sanningen på jorden och ha en mission direkt från Allah i syfte att skapa rättvisa.

Qalibaf, en symbol för symbolen för shia-förtrycket i Iran

Bedömare och media framhåller Mohammad Bagher Qalibaf som Mullaregimens ledare. Han har avfärdat Trumps förslag som verklighetsfrånvänt och i stället ställt egna krav om bland annat:

• Amerikanska baser i Mellanöstern ska stängas

• Ekonomisk kompensation för kriget

• Tull för trafik genom Hormuzsundet

• Säkerhetsgarantier mot framtida amerikanska attacker

• Vapenvila mellan Israel och Hizbollah

Mullaregimens krav illustrerar regimens ovilja för kompromiss då Mahdis återkomst förhalas. Det handlar inte enbart om förhandlingspositioner, utan om två fundamentalt olika sätt att förstå politik.

Samtidigt som vissa fortfarande försöker skilja mellan den “politiska strukturen” och “förtrycksmaskineriet” om islamiststyret i Iran, påminner namnet Mohammad Bagher Ghalibaf oss återigen om en enkel verklighet: dessa två är i praktiken ett och samma.

Qalibaf är inte bara en politiker, utan en produkt av just den struktur som definierar sin överlevnad genom att kontrollera, styra och vid behov slå ned egen befolkning. Hans karriär, från chef för polisen till revolutionsgardets flygvapen och slutligen som talman, har haft en stor del i regimen förtryck.

Under studentprotesterna 1999 och även i samband med omfattande protesterna efter presidentvalet år 2009 kom samma säkerhetslogik åter att dominera det offentliga rummet, ett klimat som formades av de maktstrukturer där Qalibaf själv var en del. Denna logik har upprepats även under senare år. I samband med landsomfattande protester, däribland protesterna 2022, visade Qalibaf inga tecken på omprövning eller förståelse för reformer. I stället beskrev han demonstranter som “fiender” och “terrorister” och reduceras folkliga protester till ett “säkerhetshot”. Hans roll i förtrycket ska inte glömmas bort. En politisk aktörs legitimitet avgörs i första hand av hur denne behandlar sitt eget folk, och det är just här som Qalibafs meritlista väcker allvarliga frågor.

Oppositionellt alternativ är vägen till stabilitet

Följaktligen framstår återkommande krav på dialog och återhållsamhet från delar av västvärlden som otillräckliga. Diplomati är nödvändig, men den kan inte ersätta en realistisk analys av motpartens drivkrafter och våldskapital.

Ett alternativ som allt oftare diskuteras är att i högre grad stödja en sekulär och demokratisk opposition och detta symboliserar just nu i Kronprinsen Reza Pahlavi. Han har i detta sammanhang lyfts fram som en möjlig samlande gestalt för ett annat Iran, ett Iran där staten samspelar med omvärlden. Frågan är därför inte om omvärlden ska agera, utan om den är beredd att förstå vad den faktiskt står inför. I denna process framstår ett tydligt stöd för oppositionen i Iran som den enda rimliga geopolitiska åtgärden, inte bara som ett värdebaserat ställningstagande, utan som ett nödvändigt beslut även för västvärldens säkerhet, stabilitet och en långsiktigt hållbar energiförsörjning.

Nima Rostami, advokat och konservativ debattör