Nima Rostami: Resultaten finns men väljarna ser inte dem – varför?

Asylinvandringen uppgick 2024 till knappt 6 300 beviljade tillstånd, den lägsta nivån sedan 1985. Antalet skjutningar föll från 391 år 2022 till 158 år 2025, en minskning med 60 procent. Kärnkraftspolitiken har lagts om i grunden efter decennier av avvecklingsideologi. Nästan samtliga punkter i Tidöavtalet är påbörjade eller genomförda. För den som röstade 2022 i hopp om förändring borde det vara goda nyheter. Ändå leder oppositionen med upp till tio procentenheter i maj 2026. Detta är en politiskt paradox som förtjänar en ärlig analys,  inte bortförklaringar.

Varför biter inte resultaten?

Regeringar straffas hårdare för misslyckanden än de belönas för framgångar. Enligt oppostionen råder höga matpriser, höga räntor, svag arbetsmarknad. Dessa har dragit ned förtroendet på ett område där medborgare känner av politiken direkt i plånboken. Det är svårt att kommunicera att gängvåldet sjunker när hyran stiger. Men det räcker inte som förklaring, något djupare pågår.

Vänsteroppositionen har lärt sig spela på flera planer

Socialdemokraterna har kopierat delar av SD:s migrationsspråk, krav på återvändande, kritik mot bidragsberoende, hårdare integrationskrav. Samtidigt har man skickligt mobiliserat en annan väljargrupp: i de 59 utsatta områdena får S regelmässigt 70–90 procent av rösterna. Partikongressens fördömande av "folkmord" i Gaza i maj 2025 och kraven på sanktioner mot Israel är en kalkylerad manöver för att befästa detta stöd.

Det är uppenbart att den importerade muslim-röstar har utesöutande väljer i dubbelt så hög utsträckning som genomsnittet att rösta på S, V eller MP och i viss mån på C. Det är inte demokratiskt problematiskt i sig men det ställer frågor om vilka politiska avvägningar som görs för att bevara den lojaliteten, och på vilket sätt det påverkar politiken i frågor som islams utberedening och parallellsamhällen.

Vänsterpartiet och Miljöpartiet, som i mätningarna klättrar, har gynnats av Gazakonfliktens mobiliseringseffekt och av en klimatdebatt som förblir het i akademi och media trots att den breda allmänheten rangordnar den långt ner på prioriteringslistan.

Iran, vänsterrörelsens blinda fläck

Under Mahsa Amini-protesterna 2022 stod svenska vänsterpolitiker i frontlinjen mot Teheranregimen. När USA och Israel i februari 2026 angrep samma regim och Khamenei dödades, förvandlades det engagemanget till tystnad. Vänsterpartiets Håkan Svenneling kallade aktionen ett brott mot folkrätten och ville riva upp DCA-avtalet. Nooshi Dadgostar — tidigare skarp i sin irankritik, har knappt yttrat sig.

Jimmie Åkesson var ensam bland partiledarna om att tydligt stödja aktionen. Markus Wiechel har krävt stängning av Irans ambassad och Starlink till iranska demonstranter. Kontrasten är slående: den rörelse som säger sig stå på de förtrycktas sida väljer sida utifrån geopolitik, inte utifrån princip.

SD:s verkliga utmaning: kompetens, inte opinionssiffror

Sverigedemokraterna ligger stabilt kring 20–24 procent. Jimmie Åkesson har signalerat att partiet efter valet antingen är i regeringen eller i opposition, och att han siktar på tunga ministerposter. Det är en logisk position givet partiets mandat och inflytande.

Men här finns ett strukturellt problem som måste erkännas öppet: SD saknar ännu det breda nätverk av erfarna tjänstemän, statssekreterare och ämbetsmannakapital som etablerade regeringspartier byggt upp under decennier. I Region Blekinge har SD-styret skakats av administrativa problem och personalomsättning. Två politiska vildar i riksdagsgruppen och ytterligare en ledamot på väg ut som kritiserar SD:s hållning i kvittningssystemet är ett tungt bakslag för partiet.

Partiet behöver redan nu presentera trovärdiga ministerkandidater och policyexperter som kan bemanna tunga departement. Det är inte tillräckligt att veta vad man vill göra, man måste visa att man kan genomföra det.

Vad avgör valet?

Tre faktorer styr utgången: om Liberalernas väljar klarar 4-procentspärren (annars förlorar blocket ett dussintal mandat), om valrörelsen handlar om lag-och-ordning eller om hushållsekonomi, och om Moderaternas fortsatta fall stannar eller accelererar.

Historien ger ett visst hopp. Reinfeldt låg under med nästan 15 procentenheter vid samma tidpunkt inför valet 2010, och vann. Underläget är inhämtningsbart. Men det krävs en valrörelse som sätter trygghet, migration och värderingsfrågor i centrum, inte enbart elpriser. Demogratin som har på senare decennier påverlat genom vänsterns migrationspolitik talar i viss mån emot SD och högern. 

Avslutningsvis tåls det att framhålla att resultaten finns. Nu gäller det att se till att väljarna ser dem.

Nima Rostami, advokat och konservatidebattär