Prenumerera
Trumps beslut att angripa Iran verkar följa samma logik som hans tulldiplomati: skapa kaos och oreda för att sedan presentera en uppgörelse som i själva verket kunde ha uppnåtts på fredligare och mer konstruktiva vägar. Det är ett ledarskap som bygger på dramatik snarare än strategi, på spektakel snarare än substans.
Missionen om en konservativ uppvakning genom Trump, en återgång till principer, ansvar och moralisk klarhet, visade sig vara en illusion.
Den man som hårdast kritiserade etablissemanget för att vara falskt och inkompetent visade sig, när det verkligen gälle, vara ännu mer falsk och inkompetent än dem han angrep. USA och världen förtjänar bättre ledare.
Trumps militära anfall mot Iran motiverades officiellt av tre huvudsakliga anledningar: Irans användning av proxy-arméer och dess destabiliserande inverkan på världsfreden; Irans ambitioner att skaffa kärnvapen; samt Irans missilprogram, som kan utrustas med atomstridsspetsar.
Den iranska regimen har å sin sida, konsekvent och enträget hävdat att landets urananrikning uteslutande tjänar civila syften och att man inte eftersträvar kärnvapen.
De flesta genomskådar denna lögn. Regimens islamiska makthavare är välkända för att använda sig av taqiyya, en doktrin om strategisk osanning, när det tjänar deras intressen. Historien och handlingarna talar sitt tydliga språk.
Efter att Trump lät eliminera diktatorn Ali Khamenei, som länge motsatte sig varje form av förbindelse med USA, ingick Trump ett avtal med Irans kvarlevor enligt Trump mer "pragmatiska" makthavare.
Men det s.k. Memorandum of Understanding (MOU) har inte uppnått något av de tre mål som ursprungligen motiverade anfallet. Kärnvapenprogrammet, missilprojektet och proxy-arméerna kvarstår som olösta frågor, även om Israel i praktiken har slagit ut stora delar av mullaregimens proxy-nätverk, det som kallas "motståndsaxeln". Det är i praktiken Israel som har fyllt det vakuum som Trump lämnat efter sig.
Vi minns Trumps pompösa och högtidliga uttalande till det protesterande iranska folket: "Hjälp är på väg." I MOU förbinder sig Trump nu att inte blanda sig i Irans inre angelägenheter, det vill säga att inte bistå det iranska folket i deras strävan efter frihet. Han åtar sig dessutom att erbjuda regimen ekonomiska lättnader i olika former, och att inte anfalla regimen på nytt.
Detta är en anmärkningsvärd kapitulation. Regimens kvarlevor trumpetar nu att de lyckades stå emot världens mäktigaste militärmakt och tvingade Trump till en förödmjukelse inför hela världen. Huruvida det stämmer eller ej är upp till historien att bedöma, men narrativet har fått fäste.
Juridiska överenskommelser kan alltid tolkas, och internationell rätt dikteras i praktiken av supermakterna. Sådana avtal kan komma att omprövas. Det vet vi inte minst från Trumps första mandatperiod, då han rev upp det kärnvapenavtal som Obama hade ingått med Iran. Sådana omvärderingar är inte ovanliga i världspolitiken, men de urholkar förtroendet och gör framtida förhandlingar svårare.
Äkta konservativa värderingar handlar inte om en persons maktfullkomliga ego eller behovet av att dominera nyhetsflödet. De handlar om principer, om att stå för det som är rätt och rimligt även när det är svårt. En av den konservativa rörelsens mest grundläggande hållningar i utrikespolitiken är att aktivt motverka det islamiska hot, inte bara på hemmaplan, utan även genom att stödja likasinnade folk som kämpar för frihet från islams fascistiska förtryck.
Under kampen mot kommunismen var det framför allt de västliga konservativa krafterna, med USA i spetsen, som höll denna linje. Paradoxalt nog valde Väst under samma period att stödja islamistiska rörelser i MENA- regionen som ett vapen mot kommunismens expansion. Det var ett gigantiskt misstag och en djupt olycklig geopolitisk felbedömning. Konsekvenserna av den politiken lever vi med än i dag, en värld där islamiskt nätverk vuxit sig starka delvis tack vare västligt stöd och naivitet.
Trumps Iran-kapitel illustrerar en farlig blandning av impulsivitet, bristande strategi och politisk opportunism. Ett ledarskap som skapar kaos för att sedan lösa det på sina egna villkor, utan att faktiskt uppnå de mål man satte upp, är inte konservatism. Det är teaterpolitik. Och kostnaden har i detta fall betalas av det iranska folket, av regionens stabilitet och av trovärdigheten hos den västerländska demokratin.
Det iranska folkets kamp fortsätter dock med eller utan Trump. Den har egentligen pågått i 1 400 år, sedan den arabisk-islamiska invasionen av Iran. Den sista striden mot islams fascism är fortsatt angelägen.
Nima Rostami, advokat och konservativ debattör
Kommentarer förhandsgranskas inte av Riks och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
