Prenumerera
En grundläggande förklaring ligger i ideologiska prioriteringar. Många inom den västerländska vänstern betraktar världen genom ett antiimperialistiskt raster där USA, Israel och “väst” ses som huvudfienderna. Trots att det iranska styret är grundat på en fundamentalistisk teologi betraktar västerländska marxister och liberaler detta styre som en antiimperialistisk kraft som bör försvaras mot just USA och Israel. Allt som stör denna indelning passar helt enkelt inte in. Här uppstår en paradox: vänstern säger sig stå på de förtrycktas sida, men endast så länge förtryckarna passar in i det egna narrativet. Som en svensk ledarskribent noterar har delar av vänstern uppvisat en “falsk solidaritet” som avslöjas av kompakt tystnad kring konflikter utan västerländska förövare. Medan palestiniernas kamp framställs som en moralisk plikt att stötta, oavsett om det är islamister eller marxister som leder den kampen, riskerar de iranska demonstranterna att i vänsterkretsar stämplas som “Mossad-agenter” och ”fascister”, särskilt då folket på senare tid har ropat efter kronprinsen Reza Pahlavis återkomst.
“Fiendens fiende”-logiken: Eftersom Teheran-regimen är öppet fientlig mot USA och Israel, och stöder palestinska terrorgrupper som Hamas och Hizbollah, har många inom vänstern sett den som en allierad eller åtminstone ett nödvändigt ont i kampen mot imperialismen. Regimens anti-USA- och anti-Israel-retorik ger den ideologisk immunitet i vissa kretsar, trots att den brutalt förtrycker sitt eget folk. Historiskt har vänstern till och med ursäktat eller allierat sig med reaktionära islamister i antiimperialismens namn. Irans mullor har skickligt exploaterat detta; redan 1979 lät ayatolla Khomeini vänstersympatisörer tro att revolutionen handlade om antiimperialistisk frihet, bara för att sedan kväsa socialistiska och liberala krafter när makten var säkrad.
Antiimperialism framför mänskliga rättigheter: Vänsteraktivisters engagemang styrs ofta av var förtrycket kommer ifrån snarare än av förtryckets natur. Våld och orättvisor som inte kan tillskrivas västerländska makter ignoreras gärna. Folkmord och övergrepp på exempelvis yazidier (förövare: ISIS) eller rohingyer (förövare: Myanmars regim) har mötts av svalt stöd inom antiimperialistiska kretsar, just för att förövaren inte är en västmaktsarmé. Samma mönster återkommer med Iran: att ge helhjärtat stöd åt iraniernas revolt riskerar, i dessa kretsars ögon, att urholka deras narrativa fokus på västs gärningar. Vissa aktivister tycks resonera att om inte USA eller EU kan lastas för våldet, är det inte deras strid att ta.
Rädsla för USA-intervention och propaganda: Efter katastrofala västerländska interventioner i Mellanöstern (som Irakkriget) är många vänsterdebattörer hyperskeptiska mot allt som kan legitimera “regimskifte” stött av USA. De vill inte “spela Washington i händerna”. Därför avfärdas iranska protester ibland cyniskt som en “CIA-Mossad-kampanj för regimskifte”. Faktumet att högerpolitiker i väst öppet stödjer Irans demonstranter gör vänstern ännu mer desperat, man vill till varje pris undvika att dela linje med ”imperialisterna” eller ge dem förevändning för krig. Resultatet blir en olycklig beröringsskräck där genuina folkliga krav på frihet behandlas som geopolitiska schackpjäser. Cornel West – en av USA:s mest kända vänsterröster – har till och med känt behov av att tillrättavisa kamrater: “Skam åt dem på vänstersidan som enbart ser dyrbara iranier som brickor i ett spel”, sade West nyligen. Att han själv genast hånades som “clown” och “sionismens verktyg” av vissa vänsteraktivister visar hur stark denna reflex är.
Missriktad antirasism och relativism: Ytterligare ett skäl bakom tystnaden är en rädsla att kritisera ett icke-västligt, muslimskt land och därmed uppfattas som rasist eller islamofob. En del intellektuella relativiserar till och med regimens kvinnoförtryck – såsom kravet på slöja – med argumentet att “iranska kvinnor kan väl bära hijab som alla andra i Mellanöstern”. När en iransk-amerikansk forskare ifrågasatte denna hållning, med påpekandet “Säger du så bara för att du inte vill att regimen som stöder Palestina ska störtas?”, fick hon svaret “ja” rakt ut. Här blir det tydligt att vissa vänsteraktivister prioriterar regimens anti-israeliska utrikespolitik framför iranska kvinnors grundläggande frihet att slippa tvång och våld. Det ideologiska målet helgar medlen, även om medlen är att blunda för våld mot kvinnor.
Följden av dessa skygglappar är att Irans frihetskamp tystas ned eller ignoreras av många inflytelserika röster i väst. Den breda gruppen av det iranska folket, dissidenter och exilaktivister vittnar om känslor av isolering och svek från vänsterkanten. De ser hur samma människor som nyligen fyllde gatorna i vrede över Gazabombningarna nu knappt förmår viska om att prickskyttar skjuter obeväpnade demonstranter i Teheran. Kontrasten är talande. “Varför ses det som en moralisk plikt att stödja palestiniernas terrorism, men när iranier protesterar vars hållning har en provästliga karaktär kallas de ‘terrorister’ eller ‘Mossadagenter’?” frågar sig den iranska feministen Fatemeh Shams uppgivet. Hennes fråga blottlägger ett hyckleri som urholkar vänsterns trovärdighet som människorättskämpe.
I fallet Iran innebär vänsterns tystnad i praktiken ett indirekt försvar av islamiska förövare. Detta experiment har även främjat islamofascismens expansion i väst inklusive Sverige. Islamister har skickligt utnyttjat vänsterns och kläggliberalers nyttiga idioti.
Nima Rostami, advokat och konservativ debattör
Kommentarer förhandsgranskas inte av Riks och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
