Prenumerera
Två händelser den gångna veckan illustrerar det starka behovet av att avskilja utvisningsfrågan från brottmålsdomstolars kompetensområde. Högsta domstolens dom om proportionalitet i fråga om utvisning vid grov kriminalitet, överåklagares aversion om och åklagare ska åläggas en skyldighet att yrka på utvisning vid straff strängare än böter.
Förra veckan prövade Högsta domstolen frågan om utvisning av en irakisk medborgare som dömts till tolv års fängelsestraff för försök till mord. Trots brottets allvar ansågs det att en utvisning inte ska ske, bland annat på grund av stark anknytning till Sverige och med hänvisning till proportionalitetsprincipen. Enligt HD var det icke proportionellt att utvisa en person som är född i Sverige och har även tidigare begått åtta fall av våldsbrott, har inga barn, inte heller tillför någon nämnvärd nytta till samhället, till sitt hemland.
Domen illustrerar hur svårt det är för brottmålsdomstolar att inom ramen för en brottmålsprocess göra en rättssäker och fullständig bedömning av komplexa migrationsrättsliga frågor som anknytning, skyddsbehov och verkställighetshinder. Avgörandet understryker behovet av att skilja utvisningsfrågan från brottmålsdomstolarnas kompetensområde. Det belyser att en sådan prövning kräver särskild sakkunskap och tillgång till ett utredningsunderlag som vanligen saknas i brottmålsprocessen.
Regeringens senaste förslag om skärpta regler för utvisning på grund av brott syftar till att sänka tröskeln för när en utvisning kan aktualiseras och att åklagare som huvudregel ska yrka på utvisning, även i fall där bifall framstår som osannolikt. Enligt Lennart Guné, överåklagare och chef för Utvecklingscentrum vid Åklagarmyndigheten, väcker detta betydande betänkligheter utifrån rättsstatliga principer. Ett system där åklagare rutinmässigt åberopar utvisning utan gediget rättsligt underlag riskerar att urholka tilltron till rättsordningen. Den djupare problematiken är dock strukturell. Polis och åklagare saknar dels specialistkompetens inom migrationsrätten, dels ett tydligt mandat att bedöma omständigheter som rör skyddsbehov, anknytning eller verkställighetshinder. Följaktligen ställs domstolarna inför bristfälliga beslutsunderlag vid prövningen av utvisningsfrågor.
Migrationsrättsliga frågor förutsätter en utredningsmetod och bevisvärdering som skiljer sig från den straffprocessuella. Migrationsverket och migrationsdomstolarna besitter både den institutionella kompetensen och det normativa uppdraget att pröva frågor om skydd, uppehållstillstånd och verkställighet. De har även det legala mandatet att besluta om anstånd med verkställighet, återkallelse eller beviljande av tidsbegränsade tillstånd.
Att låta brottmålsdomstolar fatta beslut om utvisning utan motsvarande kompetens och utredningsunderlag framstår därför helt otillfredsställande.
En mer rättssäker och funktionellt effektiv ordning vore att helt avskilja utvisningsprövningen från brottmålsprocessen. Frågan bör i stället prövas inom ramen för ett särskilt, sammanhållet migrationsförfarande. Ett sådant system skulle möjliggöra en helhetsbedömning där alla relevanta faktorer, brottets art, individens anknytning, skyddsbehov och verkställighetshinder, prövas av en instans med relevant kompetens.
Det finns inga konstitutionella hinder mot en sådan reform. Enligt EU-rätten måste varje person ha tillgång till ett effektivt rättsmedel inför en oberoende domstol (judicial remedy). Detta krav uppfylls redan i migrationsprocessen genom möjligheten till överklagande från Migrationsverket till migrationsdomstol och vidare till Migrationsöverdomstolen.
Om en sådan ordning införs finns det möjlighet att bevilja den brottsdömde utlänningen ett tillfälligt uppehållstillstånd enligt 5 kap. 11 § utlänningslagen, till dess att det blir möjligt att verkställa utvisningsbeslutet.
Nima Rostami, advokat och konservativ debattör
Kommentarer förhandsgranskas inte av Riks och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
