Nima Rostami: Sverige har varit naivt mot Irans regim på alla möjliga plan

I Sverige har något märkligt hänt i debatten om Iran. De personer som varnar för den iranska regimens ideologi, säkerhetsstruktur och påverkan i Europa möts ofta av misstänkliggörande, smutskastning och hot. Samtidigt ges personer med kopplingar till regimnära nätverk återkommande utrymme i etablerade medier och policyforum.

Denna obalans är inte bara anmärkningsvärd, den är farlig.

Forskare och analytiker som under lång tid har studerat den iranska regimen och dess säkerhetsapparat, såsom Arvin Khoshnood, har utsatts för en aggressiv kampanj och mordförsök. Att personer som försöker bidra med analys och kunskap om ett av världens mest repressiva system möts av sådana reaktioner borde i sig väcka frågor.

Samtidigt ser vi hur andra röster gång på gång presenteras som experter i svensk offentlighet. Ett av de mest tydliga exemplen är Rouzbeh Parsi och Mohammad Fazlhashemi. Trots upprepade uppgifter om kopplingar till nätverk med anknytning till den iranska maktstrukturen och den iransk regimen och dess propaganda och terroristorganisationer har dessa i åratal fått framträda i svenska medier, där deras analyser ofta ligger nära den iranska regimens egna narrativ.

Problemet är inte att olika perspektiv får komma till tals. Problemet är bristen på kritisk granskning.

När personer med möjliga kopplingar till ett auktoritärt system presenteras som neutrala experter utan att deras bakgrund problematiseras skapas en falsk bild av oberoende. Den journalistiska grundprincipen om transparens sätts ur spel.

Detta sker dessutom i ett sammanhang där den iranska regimen sedan länge bedriver systematisk påverkan i Europa.

Tre modeller för iransk påverkan:

• Religiösa institutioner och moskéer

  • Exempelvis Imam Ali-moskéer och andra shiamuslimska center.

  • Kan fungera som nätverk för ideologisk påverkan, mobilisering och regimvänlig opinionsbildning.

  • Skapar sociala och organisatoriska strukturer i diasporan och utnyttjar shia migranter (proxy arméer) 

• Policy-, akademi- och expertmiljöer

  • Personer i akademi, tankesmedjor, media eller policykretsar kan fungera som opinionsbildare i Iran-relaterade frågor. Exempelet är Rouzbeh Parsi och Mohammad Fazlhashemi

  • Narrativ som ligger nära regimens perspektiv kan spridas i offentlig debatt utan tillräcklig kritisk granskning.

  • Påverkan sker ofta indirekt genom analys, expertkommentarer och policydebatt.

• Diasporapåverkan och sårbarhetsstrategier

  • Påverkan riktas mot iranier i exil genom sociala, politiska eller familjära påtryckningar.

  • Hot, trakasserier eller övervakning av regimkritiker förekommer.

  • Kan skapa självcensur och lojalitetsnätverk inom diasporan.

Genom religiösa institutioner, föreningar och olika organisationsnätverk har regimen försökt bygga strukturer som kan mobilisera lojalister, påverka opinionen och kartlägga regimkritiker i exil. Säkerhetstjänster i flera europeiska länder har dokumenterat attentatsplaner, övervakning och hot riktade mot oppositionella iranier.

Sverige är inte undantaget.

Tvärtom finns det omfattande indikationer på att regimen under lång tid har kunnat bedriva både opinionsbildning och underrättelseverksamhet även här. Trots detta har reaktionerna från svenska institutioner ofta varit försiktiga, fragmenterade och i huvudsak reaktiva. Samtidigt fortsätter svenska medier att ge legitimitet åt röster som i praktiken reproducerar regimens perspektiv.

Resultatet blir en märklig situation: de som kritiserar diktaturen marginaliseras, medan personer som förmedlar regimens narrativ presenteras som experter. Detta är inte ett uttryck för pluralism. Det är ett uttryck för naivitet.

Sverige måste därför börja ta frågan om auktoritära staters påverkan betydligt mer på allvar – både i journalistiken och i politiken. Annars riskerar vi att fortsätta vara ett av de mest lättillgängliga ekosystemen i Europa för regimernas narrativ.

Nima Rostami, advokat och debattör