Stämningen inom Europeiska kommissionen är fortsatt spänd

Förra veckan överlevde Europeiska kommissionens ordförande Ursula von der Leyen två misstroendeomröstningar i Europaparlamentet. Även om hon klarade sig relativt lätt och hennes motståndare på vänster- och högerkanten inte lyckades få det nödvändiga två tredjedels stödet, var det bara en knapp majoritet som stödde von der Leyen. Stämningen inom hennes institution är dock fortsatt spänd. Vad händer nu med kommissionen?

Det var anmärkningsvärt att det franska center-högerpartiet Les Républicains, som ingår i det centristiska Europeiska folkpartiet (EPP), stödde förslaget från Marine Le Pens parti Nationella samlingen (National Rally) i Europaparlamentet om att avsätta von der Leyen. Det finns också missnöje bland center-vänstern. Den tyske SPD-ledamoten René Repasi varnade till och med von der Leyen för att hon har sex månader på sig att infria de löften hon gav hans center-vänstergrupp, annars kan den lägga fram en egen misstroendeförklaring.

Det är talande att EU-kommissionens ordförande medgav att Europaparlamentets klagomål ”kommer från en genuin och legitim oro”. Von der Leyen är uppenbarligen medveten om att hon inte har råd att förlora fler EPP-ledamöter, eftersom EPP inte längre drar sig för att samarbeta med de mer högerorienterade grupperna.

Nästa steg är en parlamentarisk kamp om EU-kommissionens förslag till EU:s långsiktiga budget för 2028–2034. Detta kan sammanfattas som en förutsägbar serie krav på mer EU-skatter, mer skulder och mer utgifter – uppgående till hela 2 biljoner euro.

För att vara rättvis är det många i Europaparlamentet som inte är kritiska till detta förslag på grund av avsikten att spendera mer. Tvärtom varnar personer som den italienska EPP-ledamoten Salvador de Meo enligt uppgift för ”underfinansiering för företag och medborgare” som är beroende av EU-medel, förmodligen i något parallellt universum där EU-medel faktiskt gör någon nytta – i motsats till erfarenheten av storskalig vänskapskorruption.

Det faktum att det nominellt centerhögerorienterade EPP inte kan lita på att försvara en viss budgetmässig förnuft är ännu ett bevis på att det är säkert att inte lita på Europaparlamentet som en ordentlig vakthund för EU-institutionerna. I vilket fall som helst, en diplomat anförtrodde Politico att ingen behöver oroa sig för ett alltför mäktigt Europaparlament, och sade: ”Jag tror inte på detta nya parlament, tyvärr. (...) De kan hota, men när en ledare lyfter luren faller de alltid in i ledet.” Ett exempel på detta är hur den socialistiska gruppen nyligen gick med på von der Leyens omnibuslag, ett blygsamt försök att förenkla EU:s regelverk, efter att Spaniens premiärminister Pedro Sanchez ingripit.

En möjlig ungersk Berlaymont-skandal

Kanske borde von der Leyen oroa sig mer för utvecklingen inom sin egen institution. Det finns förstås Pfizergate, där Europeiska domstolen fastslog att Europeiska kommissionen brutit mot reglerna om öppenhet genom att inte ge tillgång till textmeddelanden mellan Ursula von der Leyen och vd:n för läkemedelsjätten Pfizer.

Sedan finns också de senaste anklagelserna om att den ungerska regeringen skulle ha skickat underrättelseofficerare till Bryssel för att samla information om EU-institutionerna och rekrytera en EU-tjänsteman. Tyska Der Spiegel, belgiska dagstidningen De Tijd och ungerska Direkt36 hävdar därmed att ungerska underrättelseofficerare förklädda till diplomater skulle ha försökt infiltrera EU-institutionerna under den period då den nuvarande ungerska EU-kommissionären Olivér Várhelyi tjänstgjorde som Ungerns ambassadör vid EU.

Várhelyi ska enligt uppgift ha sagt till kommissionär Ursula von der Leyen att han ”inte kände till” de påstådda spionaktiviteterna. Hennes talesperson sa efteråt till media att ”kommissionären är glad över att ha diskuterat frågan med kommissionären och arbetsgruppen kommer att fortsätta sitt arbete i ärendet”. Med andra ord: von der Leyen är absolut inte intresserad av att eskalera detta, och även andra europeiska regeringar kommer att föredra att inte engagera sig i en direkt diplomatisk konflikt, om allt skulle bevisas.

Som jag har påpekat tidigare bör EU, om det menar allvar med att bekämpa vänskapskorruption, minska sina EU-överföringar till alla medlemsstater, med tanke på hur lätt det annars är att anklaga EU för ”dubbla standarder”. Berättelser om vänskapskorruption och den verkställande maktens kontroll över rättsväsendet har dykt upp i alla andra central- och östeuropeiska länder, såsom Polen, Tjeckien, Rumänien och Bulgarien. Självklart har liknande problem också varit uppenbara i de gamla EU-medlemsstaterna, för att inte tala om Italien. År 2021 har professor Vince Musacchio, en renommerad expert på korruptionsbekämpning från Rutgers Institute on Anti-Corruption Studies, varnat för att EU mellan 2015 och 2020 har tilldelat Italien cirka 70 miljarder euro i struktur- och investeringsfonder. Hälften av dessa medel hamnade i händerna på den organiserade brottsligheten.

Med detta sagt skulle det kanske inte vara det sorgligaste utfallet om EU-kommissionär Olivér Várhelyi avgick. Han är ansvarig för hälsopolitiken men har sagt till Europaparlamentarikerna att ”nya tobaks- och nikotinprodukter utgör hälsorisker som är jämförbara med traditionella produkter”. Detta är helt enkelt ovetenskapligt i grunden och borde diskvalificera honom från denna position. Várhelyi har också, i sin roll som inre barnvakt, drivit på för ett skattesystem på produkter med högt innehåll av socker, fett och salt för att finansiera folkhälsan under ett möte med Europaparlamentets hälsoutskott, och därmed argumenterat för att en del av dessa intäkter bör gå till EU:s budget. Så mycket för idén om att ”Orbáns man” skulle stå upp mot Bryssel.

Trump-effekten

Trots allt detta kan man med säkerhet förutsäga att EU:s medlemsstater i stort sett verkar nöjda med att låta Europeiska kommissionen fortsätta som vanligt och att det ökade inflytandet från höger i Europaparlamentet sannolikt inte kommer att medföra några väsentliga förändringar. Men det finns fortfarande USA:s president Donald Trump.

Hittills har han redan tvingat EU att överge sina planer på digital beskattning, samtidigt som USA också fått igenom eftergifter när det gäller EU:s planerade klimatavgift, CBAM, vilket har fått länder som Sydafrika att kräva likabehandling. Den nya avgiften kommer sannolikt att drabba de afrikanska ekonomierna hårt. Sydafrikas presidentkommission för klimatfrågor uppskattar att CBAM skulle minska Afrikas export till EU med 30–35 % – motsvarande mellan 1,7 och 2,1 miljarder euro – fram till 2030.

Trots det handelsvapenvila som EU och USA kom överens om i somras har Trump hotat med nya tullar för EU, som svar på dess böter på 2,95 miljarder euro för Google. Han varnade:

”Vi kan inte låta detta hända den briljanta och oöverträffade amerikanska uppfinningsrikedomen, och om det sker kommer jag att tvingas inleda ett förfarande enligt avsnitt 301 för att upphäva de orättvisa straffavgifter som dessa skattebetalande amerikanska företag åläggs.”

Trump-administrationen fortsätter också att ifrågasätta EU:s digitala regler, kallar dem ”Orwellska” och anklagar EU för censur. Tydligen överväger USA till och med sanktioner i form av visumrestriktioner mot EU-tjänstemän på grund av DSA.

Lika kraftfullt är Trump-administrationens motstånd mot de gröna EU-regler som antogs under von der Leyens första mandatperiod, ”green deal”-eran.

För det första finns det det nya EU-direktivet om företags due diligence – CSDDD, som inför många nya byråkratiska informationsskyldigheter för företag som handlar med EU, även amerikanska. Den amerikanska administrationen skickade i början av oktober ett dokument till kommissionen med en begäran om att amerikanska företag ska undantas från direktivet. Financial Times noterar att Vita huset i dokumentet betecknar lagstiftningen som ”allvarlig och obefogad överdriven reglering” som ”medför betydande ekonomiska och regleringsmässiga bördor för amerikanska företag”. Detta var en av drivkrafterna bakom Europaparlamentets utskottsbeslut att skala ned direktivet tidigare i veckan.

Dessutom invänder Trump-administrationen också mot det kommande EU-direktivet mot avskogning, som faktiskt redan har ifrågasatts av Biden-administrationen. Dessa nya EU-regler förbjuder import av varor om producenterna inte kan bevisa att inga skogar har avverkats i deras produktion. I september föreslog Europeiska kommissionen att genomförandet av direktivet skulle skjutas upp en andra gång, till 2027 istället för 2026, med hänvisning till ett problem med IT-systemet.

Enligt en källa i en medlemsstat kan detta dock skyldas på påtryckningar från USA och inte ha något samband med avslutandet av handelsavtalet mellan EU och Indonesien, som andra har hävdat. Handelspartner som Indonesien och Malaysia är stora exportörer av palmolja och påverkas därför kraftigt av de nya byråkratiska bördor som EUDR skulle medföra. Malaysia anser det orättvist att dess import klassificeras som ”standardrisk”, till skillnad från USA:s klassificering som ”låg risk”, med tanke på att avskogningen där har förbättrats avsevärt, med icke-statliga organisationer som erkänner en minskning med 13 procent förra året. Precis som Sydafrika klagar över USA:s privilegier i samband med CBAM, så är även här det nya tvådelade systemet för handelspartner under attack. På detta sätt påverkar Trump inte bara EU:s reglering, utan också EU:s handelsförbindelser med resten av världen.

Business as usual?

Trots den pågående utvecklingen verkar EU-kommissionens arbetsprogram för 2026 erbjuda ”business as usual”, utan större förändringar av EU:s politik, bortsett från en ”förenkling” som lämnar viktiga EU-åtgärder som belastar konkurrenskraften, såsom ETS-klimatskatten, de flesta ”green deal”-reglerna, AI-lagen eller GDPR, orörda. Det center-högerorienterade EPP kommer troligen att få vissa eftergifter när det gäller det nya klimatmålet för 2040 som EU-kommissionen har drivit fram, men frågan är i första hand om det överhuvudtaget bör finnas ännu ett klimatmål.

Ja, en rad förenklingar har föreslagits, men större förändringar, som att avskaffa EU:s klimatskattesystem, vilket skulle sänka energipriserna för den europeiska industrin drastiskt, är fortfarande ett absolut tabu, trots att USA, som saknar ett sådant skattesystem, lyckats minska koldioxidutsläppen mer i relativa termer per capita än EU sedan 2005.

Dessutom avser EU att framställa några av dessa blygsamma förenklingar som en gåva till Trump. Om detta kommer att lura honom är en helt annan fråga.

Oavsett om Trumps påtryckningar är effektiva eller inte bör EU i alla fall ta sig samman. Danmarks utrikesminister Lars Løkke Rasmussen sammanfattade det väl när han sa att EU:s avregleringssträvanden inte bara bör handla om att behaga Washington. Han uttalade sig:

”Om våra investerare möts av röda mattan i USA och byråkrati i Europa, kommer de i slutändan att välja USA.”

Tills Europeiska kommissionen tar itu med denna utmaning på ett ordentligt sätt kommer den sannolikt att stappla från en kris till en annan.

Pieter Cleppe