Prenumerera
Det rådde återigen moralpanik i svensk offentlighet. Den här gången efter att SVT rapporterat om en skolundersökning som påstås visa att ”fler unga är negativa till homosexuella och transpersoner”.
Som ett brev på posten red sossarna ut och var ”oroade”. Efter att (sannolikt) bara ha läst SVT‑rubriken skrev riksdagsledamoten Åsa Westlund (S) på X om den oroande ”högerpopulismen” som grundorsak till värderingsförändringen i svenska skolor.
Jag skriver att hon inte har läst för att om hon hade läst skulle hon inte ha tweetat. Rapporten från Forum för levande historia visar nämligen att ökningen av ”negativ syn” återfinns i den växande andelen barn med utländsk härkomst. Bland utrikesfödda barn uppvisar 21,2 procent negativa attityder, och bland barn med utlandsfödda föräldrar är siffran 22,6 procent. Motsvarande siffra för svenskfödda barn är 12,1 procent. Skillnaden är påtaglig.
Men rubriksättningen – liksom Åsa själv – försöker trots detta måla upp en nygammal bild av att svenska barn är problemet. Det är de som nu påstås vara skeptiska till människor med olika sexuella läggningar och identiteter. Det är lätt att hävda, särskilt eftersom vi alla vet att M och SD tillsammans hade haft egen majoritet om bara svenska skolungdomar fick rösta.
Egentligen hade det inte varit så konstigt om fler unga utvecklat en skepsis mot (vad de kallar) sexuella minoriteter och woke-ideologin. Det är överideologin hos vuxenvärlden i svenska skolor och vad de trycker ner i halsen på ungdomarna. Automatiskt blir det ”coolt” att tycka det motsatta.
Sedan hjälper det förstås inte hur fullkomligt respektlösa dessa ideologiska läromästare är och hur strategiskt de arbetar.
I svensk skola (och förskolor) är det exempelvis vanligt att samarbeta med RFSU, som i sin tur distribuerar pedagogiskt material. De lyfter ofantliga mängder skattemedel i utbyte mot material som bland annat uppmanar barn att ifrågasätta sitt eget kön och att utforska sin sexualitet. Inte nog med det – samma material visar hur 7–8‑åriga barn lägger sig i en säng med en vuxen man vid namn ”Mohammed”.
I en normal värld borde pedagoger som uppmanar till detta sättas i fängelse. Samma sak med dem som producerat materialet. Trots vänsterns besvikelse över siffrorna ovan är det i själva verket ett mirakel att inte fler barn är negativt inställda med tanke på hur det ser ut i svenska skolor.
Hursomhelst slutar inte skriverierna där. Den 18 februari skrev journalisten Joakim Lamotte en text på Substack om ”Kraftig ökning av hot och våld mot elever med svensk bakgrund”.
Om något träffar det mig som ett slag i magen. Jag minns min egen och mina vänners skolgång. Det är ingen överdrift att uppskatta att säkert 50 procent av alla mina svenska killkompisar har blivit trakasserade minst en gång under sin uppväxt. De som utsätter gör det för att de vet att de kommer undan.
Svenska barn får lära sig hemma (ibland men långt från alla), att stå upp för sig själva i stunden, men alltid släppa det sen. Ingen av oss kan samla ihop massa ”kusiner” eller gäng av vänner som kan fortsätta fejden över tid och starta rallarslagsmål på skolgården.
Diskussioner om hatbrott förekommer också i media, men aldrig om att svenskar kan utsättas. Jag slår vad om att det inte finns en enda dom där en person med icke-svensk bakgrund är dömd för hatbrott efter att ha behandlat en svensk illa.
Men som Lamotte skriver är detta ett verkligt fenomen. Det visar sig att samma undersökning som SVT skrev om också behandlade utsatthet för svenskfödda ungdomar.
Enligt rapporten har utsattheten ökat allra mest för elever med svensk bakgrund. År 2013 uppgav 31 procent av svenska elever att de blivit retade minst en gång det senaste året. I den nya mätningen var siffran 53 procent. Andelen som upplevt hot ökade från 8 till 14 procent. Andelen som blivit slagna från 12 till 17 procent. Sammantaget rör det sig om en 71‑procentig ökning av retade svenska barn, 75 procent fler hotade och 42 procent fler misshandlade.
Samma rapport visar att 12 procent av alla elever med svenskfödda föräldrar uppger att de blir retade för sitt svenska ursprung. Alltså inte för hudfärg eller religion – utan för att de är svenskar. Notera: Inte 12 procent av alla trakasserier, utan mer än vart åttonde svenska barn.
Men det valde SVT att inte rapportera om.
För den som gått i en svensk mångkulturskola är det inget nytt. Inget chockerande. Det är vardagen som även jag levde igenom. Att kalla det en skandal skulle insinuera att fenomenet är nytt. Men en skandal är vad det är, i brist på bättre ord. En annan skandal är att svensk statsmedia undviker att rapportera om saken.
Inte kommer det som en chock för någon att perioden mellan 2013 och 2024, då mätningarna gjordes, också innebar den största demografiska förändringen i modern tid. I storstäderna är svenska barn numera i minoritet. I mellanstora städer är läget inte mycket bättre.
Allt som nämnts hittills är ett resultat av vuxenvärldens beslut: migrationspolitiken, den sexualiserade pedagogiken i skolan och bristen på konsekvenser vid misskötsel. Allt.
Och alla vet om det. Varje elev, lärare och förälder. Likaså journalister, politiker, poliser och tjänstemän.
Men det är svenska pojkar som är problemet för att de tycker det är “cringe” att vara woke.
Kommentarer förhandsgranskas inte av Riks och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
