Prenumerera
Det finns en bok som alla liberaler någon gång stöter på: Atlas Shrugged (1957). Ayn Rands stora epos om de skapande människorna som till slut tröttnar på att bära världen på sina axlar och flyr till Galts klyfta. En plats där de slipper bli mjölkade av staten och motarbetade av byråkratin. En fantasivärld, javisst, men en fantasivärld som många entreprenörer känner igen sig i. Man jobbar, bygger, skapar och någon annan försöker ta frukten av det.
Jag tänker på den där klyftan när jag läser debattartikeln signerad några av Sveriges mest framgångsrika techprofiler: Fredrik Hjelm (Voi), Anton Osika (Loveable), Joel Hellermark (Sana Labs) och Johannes Schildt (Kry). Människor som inte bara ridit på ett teknologiskt paradigmskifte, först internet, nu AI, utan också gjort det på det enda sätt som fungerar: genom att arbeta arslet av sig.
De startade sina bolag i 20–30-årsåldern, löste riktiga problem och blev rika på kuppen. Economics 101. Hjälper du andra att tjäna tid, pengar eller livskvalitet, så tjänar du själv. Så enkelt är det, i teorin iallafall.
Men just därför är det så märkligt att deras budskap till regeringen, ett budskap som är både konkret och rimligt, verkar ha flugit över huvudet på Rosenbad och intresseorganet Svenskt Näringsliv.
I en nyligen publicerad debattartikel i Dagens industri (25/2) konstaterar herrarna ovan en så enkel sak som att Sverige inte kan tävla med USA eller Kina om att bygga världens bästa AI-modeller. Det är inte vår nisch. Men trots det ska regeringen, årligen, satsa tiotals miljoner på en nationell språkmodell. Fastän alla existerande modeller redan talar utmärkt svenska. Det är, som de skriver, att ställa upp med en cykel i ett Formel 1-lopp.
Men deras poäng är inte att allt är kört. Tvärtom: Sverige producerar fler unicorns (privata startupbolag värderade till minst 1 miljard USD) per capita än nästan alla andra länder på planeten. Så talangflödet fungerar än så länge. Frågan är hur länge.
Vad de efterlyser i debattartikeln är inga radikala och orealistiska åtgärder. De vill inte ha subventioner, skyddsnät eller statliga garantier, likt hur AI bubblan ser ut att utveckla sig i USA. De vill ha något enklare: Kort och gott att Sverige ska sluta stå i vägen för dem som vill bygga framtiden här.
Snarare är deras önskemål provocerande rimliga:
Ge elever, studenter och offentliganställda tillgång till de bästa AI-verktygen. Gör dem till obligatoriska moment i utbildningen och lär alla att använda dem.
Gör det lättare för internationell talang att flytta hit. Minska pappersarbetet för att enklare hjälpa människor fixa bostad, skola åt sina familjer.
Ge talanger en snabbare väg till att införskaffa sig ett samordningsnummer (just nu är det flera månaders väntetid).
Bredda och förenkla expertskatten så att Sverige inte framstår som ett högtaxerat straffläger för högkvalificerade människor i jämförelse med exempelvis USA.
Gör myndighetssverige mer serviceinriktat: inför automatiska godkännande med hårda tidsfrister, ge tillsynsmyndigheter uppdrag att också serva individer istället för att bara kontrollera.
Så vem hjälper grabbarna att framföra dessa synpunkter till lagstiftaren och regeringen? Här kommer min frustration:
Svenska företag har en intresseorganisation med enorma mängder pengar som ska jobba med bland annat dessa saker. Inte nog med det så har de en helt egen tankesmedja som ska efterforska och ta fram vettiga lagändringsförslag till gagn för svenska näringslivet.
Något sådant ser ut att ske på ytan iallafall. Typ.
Går man in på Timbros hemsida ser man hur alla rapporter tycks handla om att göra det enklare för svågerkapitalistiska bolag att tjäna pengar. I andra fall handlar det om väldigt progressiva projekt som “Klimatpolitik utan gränser” eller triviala ämnen som att fackförbundens tankesmedja Arena Idé skrev en dålig rapport. Inget som behandlar vad herrarna ovan önskar.
Ironiskt nog, vilket illustrerar undertecknads poäng, släppte Svenskt Näringsliv en egen artikel samma dag som istället argumenterade för det motsatta. Att det var jättebra att regeringen ska kasta skattemedel på en nationell språkmodell som kommer göra vad alla andra redan kan.
Sverige är redan nu ett land där minoriteten betalar för majoritetens kalas. Endast 3,6 miljoner av invånarna jobbar i privat sektor och genererar pengar till den välfärdsstat som 10,5 miljoner människor bär frukterna av.
Men det gör också att entreprenörer, innovatörer och högkvalificerade arbetare är en resurs vi inte har råd att förlora.
Ändå beter sig svenska regeringen som om dessa människor växer på träd. Likaså viftar intresseorganisationerna slentrianmässigt på händerna och gör annat än att bejaka brödvinnarnas intressen.
Som om Sverige vore Galts klyfta. Platsen där de skapande människorna alltid kommer att stanna. Men risken är att vi blir det motsatta. Vi kanske redan är det faktiskt.
Därför är entreprenörernas artikel så viktig. Inte för att den är radikal, utan för att den är normal. Den beskriver vad som krävs för att Sverige ska fortsätta vara ett land där man kan bygga något stort. Men till deras hjälp måste det finnas röster och strateger som hjälper dem nå fram till regeringen och övriga politiker.
För svenska folket har ingen hemlig dal att fly till. Vi har bara det här landet. Och om vi vill att framtidens företag ska byggas här, måste vi börja behandla dem utefter den viktiga roll de spelar i historien om Sveriges framtid.
Kommentarer förhandsgranskas inte av Riks och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
