Prenumerera
Miljöpartisten Ulrika Westerlund står bakom anmälan. I en debattartikel i Althinget (6/2 2026) hävdade hon att regeringen agerar nonchalant i utredningsförfarandet, vilket kan få allvarliga konsekvenser och strida mot grundlagen.
Vilka exempel anger hon, och vad säger juridiken?Det första exemplet som anges i anmälan gäller den sänkta straffåldern. En stor majoritet av remissinstanserna avstyrker förslaget, liksom sju av nio experter.
Det andra exemplet gäller en 1500-sidig promemoria på remiss under sex veckor, inklusive storhelger. Vänsterorganisationen Civil Rights Defenders klagade på att det var för mycket att läsa. Till sist lyfts SOU 2025:66, som regeringen menar kommer att innebära en genomgripande renovering av brottsbalken. Kritiker, som Anne Ramberg, sittande VD för vänsterextrema Expo och ordförande för Uppsala universitet, menade att utredningen presenterades i en proposition innan remisstiden hade löpt ut.
Miljöpartiet menar att dessa åtgärder "allvarligt kvaliteten på lagstiftningen och i förlängningen definitionen av en rättsstat."
De kallar detta en medveten strategi, “flooding the zone”, för att försvåra för oppositionen och civilsamhället att granska regeringens arbete.
Eller ja, eller så är de bara lata och inte så glada över de reformer som genomförs.
För att underbygga sin anmälan till KU mot statsministern finner Westerlund att regeringen agerar i strid med grundlagen. Mer specifikt: 7 kap. 2 § och 8 kap. 22 § i regeringsformen.
Första lagrummet stadgar att vid beredning av regeringsärenden ska behövliga upplysningar och yttranden inhämtas från berörda myndigheter, kommuner och enskilda – i den mån det behövs. Enligt det senare lagrummet ska Lagrådet alltid höras innan riksdagen beslutar om denna typ av lagar.
Men det är regeringen, inte oppositionen eller andra instanser, som avgör vad som är tillräcklig information om ett ärende. Det framgår av förarbeten och prejudikat.
Det handlar inte om juridiska invändningar utan om politik. Miljöpartiet vill inte införa högre straff eller striktare migrationspolitik.
För om man kikar i Regeringsformens första kapitel, vilket oppositionen gärna förbiser, är det folkviljan som ska styra. Vad all makt ska utgå från och beakta.
Och härvid kan en skiljelinje dras mellan höger- och vänsterkritik mot regeringens lagstiftningsförfarande.
Kritiska vänsterröster tycker att det går för snabbt. Det blir faktiskt för mycket att göra. Från höger gäller tvärtom, givet den allvarliga situation landet befinner sig i och de lagrum som reglerar regeringens handlingsutrymme, har reformer gått onödigt långsamt.
Många väljare förstår inte varför processerna måste ta så lång tid, något som även Jimmie Åkesson har påpekat i intervjuer med SVT och i podden Sista måltiden.
Det Åkesson pekar på är att lagstiftningsförfarandet i Sverige går alldeles för långsamt, och att han kommer att trycka i förhandlingarna efter valet på att omläggningar måste göras för att halvera ledtiderna.
Men sen nämnde han också en annan avgörande punkt.
Till skillnad från borgare har SD aldrig suttit i regeringen. De har inte utvecklat någon typ av lojalitet mot opolitiska tjänstemän och den ”konsensuskultur” som råder på departementen och gentemot myndigheterna.
Men det har borgarna, M, L och KD. Deras politiska kultur bygger på att bli omtyckta av de opolitiska tjänstemännen, att navigera snarare än att styra, och att förankra hellre än att fatta beslut. Fenomenet är dock inte bara kulturellt utan också ideologiskt.
Sanningen är att borgarna i grund och botten inte är annat än senliberala partier av olika smaker. De älskar expertstyre, och det James Burnham, en av förra seklets viktigaste politiska tänkare, kallade Managerväldet. De vill ha byråkrater som säger åt dem vad de ska göra och tänka. Det inger en känsla av trygghet.
Med en sådan inställning är det tämligen svårt att dra nytta av regeringsformens utformning och ambitionen att verkligen genomföra ett paradigmskifte.
För enligt denna logik har experter alltid rätt. Men det är förstås inte en rimlig ordning i Sverige 2026 eftersom många experter, bevisligen, är emot att genomföra de förändringar som landets situation kräver. De utgör lika mycket opposition som Miljöpartiets Ulrika Westerlund.
Undertecknad kan redan nu på förhand meddela att KU:s granskning kommer att visa samma utläggning om regeringsformens utformning och innehåll som jag ovan har presenterat. För det har de gjort 100 gånger tidigare.
Det vore också klädsamt om borgarna i regeringen läste de orden och tog sig en funderare över sin syn på arbetet och det mandat som väljarna har gett dem. Svensk saktfärdighet är ingen naturlag, men det går att se glimtar av att åtminstone M försöker göra upp med den här utdaterade inställningen, vilket är en fröjd.
Men vi är inte där än. Baserat på deras signaler utåt verkar endast SD vilja förändra arbetet på regeringskansliet. Nyttja folkviljans mandat och genomslagskraft, som är nedtecknade i regeringsformen, och gör Sverige bra igen.
Sen får miljöpartister klaga till KU så mycket de bara vill.
Markus Johansson-Martis
Kommentarer förhandsgranskas inte av Riks och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
